Det är länge sedan det svenska skattesystemet passerade bäst-före-datum. För snart 30 år sedan genomfördes en stor skattereform. Några bärande tankar i den var lägre skattesatser och bredare skattebaser. De extrema marginalskatterna sänktes drastiskt och kapitalbeskattningen blev enhetlig. En tidigare progressiv bostadsbeskattning ersattes med en proportionell fastighetsskatt.
Sedan dess har det lappats och lagats, lagts till och dragits ifrån. Det återstår inte mycket av skattereformens grundläggande tankar. Redan 1995 kom den s.k. värnskatten och skärpte åter marginalskatterna. Värnskatten annonserades uttryckligen som ett temporärt led i budgetsaneringen men ”temporär” är ett flexibelt begrepp i politiken. Den kom att finnas kvar i 25 (!) år, inte ens Alliansregeringen orkade under åtta år göra något åt saken.
Alla seriösa bedömare är idag ense om att det svenska skattesystemet är i trängande behov av en genomgripande renovering. Den fjärde punkten i januariavtalet utlovar också att en omfattande skattereform ska genomföras. Men hittills har ingenting hänt och sannolikheten för att något kommer att ske under denna mandatperiod är låg.
Även kapitalbeskattningen behöver därför sänkas och göras mer enhetlig.
Flertalet ekonomer av facket är hyggligt överens om de stora dragen i det som behöver göras. I somras presenterade Finanspolitiska rådet sin rapport ”Ett enklare och effektivare skattesystem” och i november kom Klas Eklund med sin rapport ”Vårt framtida skattesystem” till Finansdepartementets thinktank, Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi (ESO). Problemet är bara att politiken, i nuvarande parlamentariska läge, inte kommer att kunna leverera.
Skatten på arbete behöver sänkas också i låga och normala inkomstlägen. Men att göra det är kostsamt för statskassan. Samtidigt är skillnaderna mellan beskattningen av arbete och beskattningen av kapital besvärande stora och leder till ett omfattande trixande för att omvandla arbetsinkomster till kapitalinkomster. Även kapitalbeskattningen behöver därför sänkas och göras mer enhetlig.
Om man inom ramen för ett ungefärligen oförändrat skattesystem ska åstadkomma detta krävs också andra förändringar. Det kan handla om en enhetlig moms, reducerade ränteavdrag och en reformerad bostadsbeskattning.
Möjligheterna att få till stånd helheten och fatta beslut också om de nödvändiga, mindre populära inslagen i en stor skattereform ter sig oöverstigliga.
Alliansregeringen avskaffade under trycket av en stark medborgerlig opinion den proportionella fastighetsskatten. Det var en populär reform men inte särskilt rättvis. Den sänkta skatten kapitaliserades omedelbart i höjda fastighetspriser; insiders på bostadsmarknaden vann dubbelt och outsiders förlorade. Idag har vi en regressiv bostadsbeskattning där dyra bostäder betalar en väsentligt mindre del av sitt värde i skatt än billiga. Samtidigt har vi en reavinstbeskattning som hämmar rörligheten på bostadsmarknaden och medför att vi inte utnyttjar bostadsbeståndet optimalt.
Att vinna majoritet för att vidta de nödvändiga skattesänkningarna är kanske möjligt. Men möjligheterna att få till stånd helheten och fatta beslut också om de nödvändiga, mindre populära inslagen i en stor skattereform ter sig oöverstigliga. En stor skattereform förutsätter bred enighet och en sådan står inte att finna.
Om socialdemokrater eller moderater leder landets regering spelar ingen roll. Frestelsen för det av partierna som är i opposition att exploatera det medborgerliga missnöjet med impopulära inslag i en skattereform kommer att vara för stor.
Den skattereform som vi är i så stort behov av kommer att kräva en bred politisk enighet. Och den enigheten kommer vi nog inte att kunna få förrän nästa samhällsekonomiska kris har drabbat Sverige.