Den amerikanske nationalekonomen Hyman Minsky klev ut ur skuggorna i samband med finanskrisen 2008, där Lehman-kraschen har fått epitetet ”The Minsky Moment”. Den lilla skara ekonomer som tagit del av hans finansiella instabilitetsteori hörde till den grupp som påtalade den överhängande risken för den kommande kraschen. Detta till skillnad mot den dominerande neoklassiska nationalekonomiska skolan, som inte såg några som helst moln på himlen. De senares stenhuggna budord var och är marknadens eviga effektivitet och att alla aktörer samlade val leder till en rationalitet in i döden.
Hyman Minsky, 1919-1996, var en ekonomisk apostel som vandrade i den brittiske ekonomen John Maynard Keynes fotspår. Han såg i likhet med ekonomhistorikern Charles Kindleberger kapitalismen som ett naturligt instabilt system, drivet av det som Keynes benämnde ”animal spirits”, vilket kan kokas ner till eufori och rädsla. Minsky inspirerades även av sin akademiska kollega, österrikaren Joseph Schumpeter, mest känd för sin tes om ”kreativ förstörelse”. Minsky såg samhället och kapitalismen som en “evolutionär best” i ständig förändring som reaktion på endogena faktorer, inte som ett jämviktssökande och stabilt system.
Ekonomiprofessor Hyman Minsky (1919-1996) funderade på hur vi ska åtgärda ekonomiska kriser. Foto: Wikimedia commons/Pontificador.
För att någorlunda hantera dessa konstruktiva och tämja de mera destruktiva krafterna så behöver ett samhälle enligt Minsky bygga upp stabila institutioner som motkrafter. De viktigaste var enligt Minsky var ”The Big Bank” och ”The Big Government”. The Big Bank är en stabil centralbank som har makt och kraft att ikläda sig rollen som ”the lender of last resort”, för att kunna stabilisera det finansiella systemet när det riskerar att haverera. Den rollen lyckades också världens centralbanker påta sig under den senaste finanskrisen. Minsky var emellertid mycket kritisk till de avregleringar som gjordes av den finansiella sektorn under 80- och 90-talet, då han menade att det skulle lägga grunden till nästa stora finansiella krasch. Han ville istället bygga vidare på och modernisera de regleringar av banksystemet, ”the Glass-Steagal act”, som infördes efter depressionen i USA.
Mindre omtalad och omskriven är Minskys tes om ”The Big Government”. Han menade i likhet med Keynes att staten har en mycket viktig roll att spela för att stabilisera ett lands ekonomi. För att göra det måste den ha en tillräcklig storlek för att kunna påverka den aggregerade efterfrågan i ett krisläge. Med svenska mått mätt var det ingen jättelik offentlig sektor som Minsky propagerade för. Men han menade att den måste ha tillräcklig storlek, motsvarande 25 – 30 procent av BNP, för att kunna hantera och motverka ett efterfrågefall i den privata sektorn på 5-10 procent av BNP.
Minsky menade också att staten skulle ikläda sig motsvarande roll för landets medborgare som de har för bankerna och vara ”the Employer of Last Resort”. Det vill säga att staten skulle ta på sig rollen att förse medborgarna med jobb och en lön som de kan leva på. Han ville bygga vidare på de statliga arbetsmarknadsprogram som sjösattes av President Roosevelt under depressionen och som mest sysselsatte 8 miljoner amerikaner. Enligt Minsky skulle detta visserligen förefalla kostsamt, kanske motsvara 3-5 procent av USA:s BNP. Men detta är räknat brutto. Det skulle också leda till besparingar inom andra transfereringssystem och ha stora sociala värden, som minskad misär och påtvingad kriminalitet.
Stephanie Kelton, Bernie Sanders ekonomsiak rådgivare driver en statlig jobbgaranti, vilket hon förespråkade redan i sin anställningsintervju hos Sanders. Foto: The Sanders Insitute/Youtube
Minskys förslag om en statlig jobbgaranti har så här långt inte haft någon vidare politisk jordmån att växa i. Enligt den hittills rådande dogmen i USA, såväl som i Sverige och övriga västvärlden, så är det inom den privata sektorn som ”riktiga” jobb skapas. Men detta håller på att förändras. I spåren av den accelererande digitaliseringen och dess hotande ”jobbförstörelse” så har ju exempelvis diskussionen om medborgalön tagit fart. En statlig jobbgaranti kan ses som ett alternativ till detta. Det borde inte minst passa ett land som Sverige med vårt lutherska kynne, där den övergripande dygden är att ”göra rätt för sig” genom att jobba. I USA har också de mer progressiva delarna av det demokratiska partiet börjat omfamna en federal jobbgaranti. De demokratiska senatorerna Elisabeth Warren och Kirsten Gillibrand, som båda ses som potentiella demokratiska presidentkandidater 2020 har exempelvis börjat ta till sig denna idé.
Förre presidentkandidaten Bernie Sanders ekonomiska rådgivare Stephanie Kelton hör till dem som länge torgfört denna tanke. Hon är för övrigt skolad vid det lärosäte, The Levy Institute of Bard College, där Hyman Minsky var verksam under sina sista år.
Frågan är bara när vi får se någon svensk politiker lyfta blicken i denna fråga. Det borde kunna bli en valfråga, i synnerhet som ett instrument att driva på integrationen av nyanlända.