Därför borde du lyssna på tjejers tjatter Det finns många nedvärderande sätt att prata om hur tjejer pratar med varandra. Foto: Priscilla Du Preez
Krönika

Därför borde du lyssna på tjejers tjatter

Språk och kön Det isar till i mig under 12-åringens utvecklingssamtal. Dottern är klart med i matchen men dålig på att visa det, menar läraren. Killarna däremot. . .
22 sep 2023 | 07:00
+1
1
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

Häromdagen satt jag med min 12-åriga dotter i hennes utvecklingssamtal. Det är småputtrigt och lite onaturligt.

Hon brukar snacka på i raketfart, varva engelska (Tiktok-amerikanska) uttryck med svenska, jag hänger sällan med.

”I dag är jag mer Y2K, fast för att du ska förstå mamma när du googlar kläder till mig kan du söka på cyberY2K eller acubiY2K fast absolut inte Stockholmsstil!”

Jag kontrar med ett ”slay” samtidigt som jag försöker stava rätt i webbläsaren. Hon svarar att ”slay” är helt ute.

Jag som förälder är boomern. Det är precis som det ska. Hon ska förnya språket, jag ska vara oförstående, exkluderad och känna mig gammal. Vilket jag är.

Under utvecklingssamtalet sitter hon däremot knäpptyst med håglös blick fixerad vid skolgårdens talltoppar.

Även det är som det ska.

Det är kanske inte helt kul, trots att allt numera ska utgå från eleven i utvecklingssamtal, att vara yngst med ens lärare och föräldrar, som låtsats titta medmänskligt på avkomman men egentligen bara vill höra att barnet är särbegåvat.

Så rycks jag ur det där trygga, att allt är som det ska. Det isar till, just utifrån att allt är som det alltid har varit. Förflyttningen genom tid och tusentals rum går på en nanosekund. Ni vet, när det skaver omedelbart och djupt. Och det skaver särskilt oskönt när man inser att det är ens barn som nu ska igenom samma sak.

Tjejerna kan, men vill inte visa det. Killarna kan, ibland. Men oavsett om de kan eller inte, räcker de upp handen och vill prata och svara på frågor.

Nej, det kommer inget stort trauma här. Det är inte Sommar i P1 eller en gråta ut-middag vid någon tv-brygga. Jag är inte känd. Det handlar om något subtilt, som vi ofta tar för givet. Språket.

Läraren tar upp att dottern kan mycket (inte särbegåvad, hon är med i matchen typ) men är dålig på att visa det. Och att det finns en generell sådan könsproblematik i hela klassen.

Tjejerna kan, men vill inte visa det. Killarna kan, ibland.

Men oavsett om de kan eller inte, räcker de upp handen och vill prata och svara på frågor.

Och läraren jobbar med det här, säger han. Och det är toppen, han är toppen.

Föredrar du att snacka och komma fram till saker kollektivt förvandlas det till något som sällan hörs.

Men tillbaka till skavet. För hon kan, och jag har tusentals gånger hört henne och hennes kompisar snacka högt och lågt men framför allt snabbt, med ständiga avbrott och ifyllningar, om rätt avancerat innehåll.

Men, från dag ett förväntas kunskap och kompetens och yada endast räknas om du som individ kan ställa dig inför andra och hävda den.

Föredrar du att snacka och komma fram till saker kollektivt förvandlas det till något som sällan hörs.

Från skolgång till studier och eventuella arbetsplatser är det individen som räknas.

Och jag fattar att utifrån alla system vi har så är individen central. Hur ska en lärare kunna sätta betyg om eleven till syvende och sist inte kan visa upp sig? Tas ut till matchen? Hur ska man som individ komma in på en utbildning? Få ett jobb? Sitta i lönesamtal? Få roligare arbetsuppgifter?

Och det är bra att individer stärks. Men samtidigt verkar det gynna vissa.

I ett funktionellt så kallat tjejgäng där samtalet aldrig dör, det sker bara parallellt, hör någon alltid allt som sägs.

Så någonstans borde vi kunna premiera babblandet/flamsandet/tjattrandet.

För utöver ett ständigt kreativt förhållningssätt till allt vad språk heter, är det sättet att kommunicera också särbegåvat på undertoner, uppfatta stämningar och framför allt på att lyssna aktivt.

I ett funktionellt så kallat tjejgäng där samtalet aldrig dör, det sker bara parallellt, hör någon alltid allt som sägs.

Men just det, att vara en smart och god lyssnare, har jag som levt betydligt mycket längre än min dotter skrämmande sällan ansetts behöva.

Att ta för mig, hålla en dragning för andra, sälja mina idéer, stå på mig, slåss för min sak, summera vad just jag gjort inför lönesamtalet är däremot ständigt återkommande tips. Tack! Jag tycker fortfarande det är ett skittråkigt sätt att kommunicera på.

Men jag får vänta till pensionen. Där kommer de tillbaka, kvinnor i gäng som tar plats genom att prata konstant med varandra. Då brukar det kallas kackel, av tanter eller kärringar.

Så, ett första steg för att spränga ett subtilt glastak som språk, skulle kunna vara just språket.

Vi kan väl lova varandra att kalla det vid dess rätt namn: det goda samtalet, informationsutbyte, svart humor, djup, kreativitet, empati, kunskap. Välj själv.

Men inte pladder, tjatter, kackel. Och aldrig trams.

Om du orkar lyssna.

PS Texten gäller inte alla tjejer, killar eller icke-binära

22 sep 2023 | 07:00
Om skribenten
Reporter på Arbetsvärlden

Relaterad läsning

Kommentera
Kommentera
Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev