Det är svårt att hitta en mer missbrukad ekonomisk klyscha än just ”strukturreformer”. För att citera en diskussion i Financial Times; ”Strukturreformer är en tom amatörekonomisk fras, ofta med vaga referenser till avregleringar och skatte- och budgetnedskärningar”.
Ordet dyker ständigt upp när något lands ekonomi anses ha kört fast på en för låg tillväxtkurva. Eller för att citera den amerikanske baseball-legenden Yogi Berra så är det; ”Deja vue, all over again”
Så också när man i början av augusti läste Dagens Industris intervju med en rad kända svenska nationalekonomer, som professor John Hassler, tidigare ordförande i Finanspolitiska rådet, Klas Eklund, senior ekonom på Mannheimer och Swartling, Anna Breman, chefsekonom på Swedbank och Urban Hansson Brusewitz generaldirektör på Konjunkturinstitutet. Samtliga oroar sig, med rätta, för ett kommande politiskt dödläge med den stora kil som Sverigedemokraterna har dunkat in i den svenska politiska vävnaden, men sedan kommer det, en därmed sammankopplad oförmåga att genomföra strukturreformer.
John Hassler uttalande slår på dimljuset; ”Jag är ganska bekymrad. Vi har en historiskt låg underliggande tillväxt i BNP per capita och det kommer att cementeras om man inte genomför ett antal strukturreformer”
Men när ordet ska fyllas med innehåll tilltar dimman, förutom just vaga referenser till ytterligare avregleringar av arbetsmarknaden och skattesänkningar, värnskatten ska bort, och att det höga svenska skattetrycket behöver sänkas. Det senare dock utan att göra avkall på det heliga ”överskottsmålet”.
Men ”strukturreformer” som skulle innebära ett fokus på att öka konkurrensen mellan företagen lyser helt med sin frånvaro.
Att Sverige har ekonomiska bekymmer, liksom alla ekonomier, kan man vara enig om. Låg produktivitetsutveckling är det övergripande och största, som vi för övrigt delar med alla utvecklade ekonomer, men även det växande utanförskapet och, inte minst den upplevda, ekonomiska ojämlikheten och osäkerheten. En hypotes är att det är dessa upplevda orättvisor som har fått Sveriges samlade bittra syndabockssökande grannar att förena sig i ett parti, Sverigedemokraterna.
Det är högst tveksamt om ytterligare avregleringar av arbetsmarknaden är en lösning på detta, om det gör anställningsförhållanden osäkrare, i kombination med att trygghetsförsäkringarna försämras. Kanske är problemet det motsatta. Nämligen att arbetstagarna som samlat kollektiv en för svag förhandlingspostion. Ett förhållande som stärker denna tes är att trots att det råder stor brist på arbetskraft inom många sektorer, för att citera Anna Breman, så ser vi inget högre lönetryck i dessa sektorer. Och det är förvisso sant att vår arbetslöshet är relativt hög, 6,2 procent, och det kommer att bli svårt för vilken regering vi än få att nå den sittande regeringens mål om att ha den lägsta officiella arbetslösheten inom EU. Problemet med det senare är att vi redan är där om vi belyser det från den viktigare faktorn sysselsättningsgrad. Den svenska sysselsättningsgraden på 81,8 procent i åldersgruppen 20-64 år är redan högst inom EU. I världen är det endast Schweiz och Island som ligger högre.
Med denna höga sysselsättningsgrad och den goda konjunkturen och bristen på arbetskraft i många sektorer är det egentligen ännu märkligare att inte lönetrycket i Sverige är tillräckligt högt, så att Riksbanken kan klara sitt inflationsmål, normalisera räntan, och därmed underlätta för de förändringar av relativpriser som karaktäriserar en dynamisk ekonomi. Kanske är det så att det är arbetstagarnas svaga förhandlingsposition som gör att produktivitetsutvecklingen är så svag. För att låna en fras från den jungianska psykologin där en människas utveckling, ”individuation”, progression eller regression handlar om hur man förmår hantera den energi som uppstår i spänningen mellan motsatser.
I ekonomiska sammanhang skapas denna spänning mellan förhållandet mellan motsatsparen löner och kapitalavkastning. Och är det något som han hänt under de senaste decennierna så är det att löneandelen av ekonomins samlade förädlingsvärde har sjunkit medan kapitalavkastningens del har ökat. Det vill säga spänningen mellan dessa ekonomiska poler har försvagats. Med en press uppåt på lönerna så tvingas företag och organisationer att rationalisera och investera.
En ofta torgförd (läs den amerikanske ekonomen Robert Reichs bok ”Saving Capitalism”) och trovärdig tes för att förklara det senare är den tilltagande oligopoliseringen, och inom den digitala ekonomin monopoliseringen, av många branscher.
De dominerande företagen skaffar sig en så stark marknadsposition att de kan kontrollera priset. Företag med denna position, som alla företag med självaktning strävar efter, vill sällan, annat än under tvång, utmana andra produkter med några mer banbrytande innovationer efter som det oftast bara ”kannibaliserar” på deras befintliga produkter. Företag som vill maximera sin avkastning, även om det kan straffa sig på längre sikt, strävar istället efter att förlänga produktlivscykeln på sina produkter. Det är bara att titta på hur ett företag som Microsoft har utvecklat sin försäljningsmodell och prissättning av sitt sedan 90-talet marknadsdominerande”officepaket”, med kalkylprogrammet Excel och ordbehandlingsprogrammet Word.
Den rådande ordningen på telekommarknaden är samhällsekonomiskt mycket ineffektiv.
Eller ta den hyllade ”strukturreformen” privatiseringen av telekomsektorn under 90-talet. Den inledande fasen av konkurrens mellan ett större antal aktörer i mobiltelefonins barndom har sedan länge i alla länder ersatts med stabila oligopol eller, som i Norge och Uzbekistan, duopol, oftast med de tidigare statliga teleoperatörerna, Telia i Sverige, som marknadsledare. De har inget intresse av att bygga ut femte generationens mobiltelefoni. Förklaringen: de har ingen affärsmodell som gör att den inte kommer att kannibalisera på de befintliga tjänsterna.
Det går faktiskt att med en enkel servettkalkyl visa att den rådande ordningen på telekommarknaden är samhällsekonomiskt mycket ineffektiv. Den årliga kostnaden för att upprätthålla en modern nationell svensk digital infrastruktur, med 5G och bredband till alla, landar någonstans runt 20 miljarder kronor. I stället betalar svenskarna i runda svängar 100 miljarder kronor årligen för att få, ibland nödtorftig, tillgång till denna basala men högst nödvändiga infrastruktur.
Företag som uppnått denna önskvärda oligopolposition, som AssaAbloy, Atlas Copco, Sandvik, SKF för att ta några klassiska svenska verkstadsföretag, eller de fyra storbankerna med sina bolånemarginaler, kan leverera en avkastning som vida överstiger ett marknadsmässigt avkastningskrav. Denna position gör också att de har ett enormt starkt förhandlingsläge gentemot alla andra intressenter, inte bara kunderna utan även anställda och inte minst underleverantörer, tänk ICA. Positionen gör också att investeringsbehoven kan minimeras. Det är företagsekonomiskt optimalt, men inte samhällsekonomiskt. Det är svårt att argumentera mot att låga investeringar inte kan vara en delförklaring till den låga produktivitetsutvecklingen.
Listan på riktiga strukturreformer, som att stärka trygghetssystemen för den växande andelen självverksamma svenskar, kan göras lång.
Men ”strukturreformer” som skulle innebära ett fokus på att öka konkurrensen mellan företagen lyser helt med sin frånvaro. Och en ekonomiskt rationell åternationalisering av den digitala infrastrukturen ser ut att vara en politisk omöjlighet. För det är ett faktum att många av 90-talsreformerna, inklusive den högst tveksamma friskolereformen, är konstruerade för att vara politiskt irreversibla. Detta även om de visat på högst lättidentifierade ”unintended consequences”, för att prata med den liberala filosofen Karl Popper. Ett praktexempel är den tydliga och självklara incitamentsbaserade kopplingen mellan vinstmaximering, betygsinflation och elevselektion inom friskolevärlden. Att reformera dessa branscher krockar nämligen med den helgade näringsfriheten och äganderätten.
Listan på riktiga strukturreformer, som att stärka trygghetssystemen för den växande andelen självverksamma svenskar, kan göras lång. Utbudsekonomi och 90-talsreformer är inte svaret, snarare är de en växande del av de verkliga strukturproblem som Sverige och andra ekonomier har att hantera.