Kanske var det först i samband med de tragiska bränderna som försommarens pyrande svenska Swexit-debatt falnade innan den hann flamma upp på allvar inför höstens val. Starka scener med människor som dramatiskt tvingades att lämna älskade hem, gårdar sedan generationer och ge upp viktig försörjning med skogs- och lantbruk. Skog för miljardbelopp gick upp i rök.
Men mitt i allt detta hände också något i svensk debatt som vi inte sett i den allmänna fåran de senaste åren. För hastigt började politiska partier, utöver i själen redan genomfrälsta liberaler, att tala öppet, positivt och engagerat om vikten av att samarbeta över den europeiska nationsgränsen. Ensam är inte stark blev det nya allmängiltiga budskapet också över partigränserna.
För vad var det som krävdes? Jo, att svenska medborgare fick se hur europeisk solidaritet fungerar i praktiken genom bilkaravaner med polska brandmän på vägarna, italienska och franska piloter som vattenbombade brinnande skogar och EU-experter som hjälpte till att koordinera räddningsinsatser. Det var rörande att uppleva hur svenskar öppnade sina hjärtan av tacksamhet gentemot den hjälp som kom utifrån på samma sätt som inhemska insatser från brandmän, försvar, myndigheter, räddningstjänst, hemvärnet och frivilliga krafter hyllades med värme.
Det var först därefter som inte bara den yttre utan också den inre europeiska värmen nådde många svenska politikers plötsligt EU-positiva Facebookuppdateringar, delande av artiklar från europeiska krishanteringsmyndigheter som de aldrig tidigare bemödat sig att känna till och ordet solidaritet blev på nytt populärt.
Jag har varit en av de politiker som inte skäms över att kalla mig federalist och är beredd på att ge EU mer makt och muskler.
Detta får bli en läxa inför det stundande valet till Europaparlamentet nästa vår. Att visa ledarskap, vägen och visionerna för varför europeiskt samarbete är här för att stanna. Detta är inte synonymt med att säga halleluja till allt EU gör eller påskina att EU lyckas med allt unionen företar sig.
Jag har varit under mina snart 25 år i politiken en av de politiker som inte skäms över att kalla mig federalist och är beredd på att ge EU mer makt och muskler för att stoppa kriminalitet, klimathot och andra gränsöverskridande gemensamma utmaningar. Men likväl är jag oerhört besviken över att EU inte tydligare straffat enskilda EU-länder som Polen och Ungern som attackerat såväl pressfriheten som ett oberoende rättsväsende. För att inte tala om det mänskliga haveri vi sett när EU gemensamt ännu inte lyckats att formulera en anständig flyktingpolitik värdig en kontinent med Europas historia i färskt minne. Detta gör mig besviken, men också övertygad om att det går att förändra.
Trodde verkligen Storbritanniens premiärminister David Cameron att han kunde vända en politisk debatt, där han själv varit pådrivande i att stärka en nedåtgående negativ spiral?
Och jag ser i min vardag varje dag hur EU-samarbetet underlättat min och miljoner andra européers liv. Att studera, arbeta, leva, resa, ren miljö, prata i telefon, surfa på nätet, handla mat har blivit enklare, billigare och lättare tack vare att Sverige är med i EU. Och givetvis tacksamheten att få leva i en kontinent präglad av fred efter att ha sett två blodiga världskrig. Saker vi tar för givna, men ständigt måste påminna om. Lär av den brittiska läxan.
Trodde verkligen Storbritanniens premiärminister David Cameron att han kunde vända en politisk debatt, där han själv med konservativa partikamrater varit pådrivande i att stärka en nedåtgående negativ spiral, genom att tre månader inför Brexit-folkomröstningen peta in några EU-positiva talepunkter i sina anföranden? Verkligheten fungerar inte så. Allra minst politiken.
De tragiska bränderna måhända var det som släckte Swexit-debatten denna gång. De påminde den stora gruppen av svenskar som är mycket positiva till europeiskt samarbete om varför vi är ömsesidigt beroende av varandra.
Men den stora frågan kvarstår. Att följa opinionen eller leda den. Fler svenska politiker borde komma ut ur den EU-skeptiska garderoben.