Glöm privat sparande ‒ bara staten kan klara en kris som den här Coronakrisen visar på statens och socialförsäkringarnas roll, menar Per Lindvall. Foto: Janerik Henriksson, TT
Krönika

Glöm privat sparande ‒ bara staten kan klara en kris som den här

Krönika Coronakrisen har uppenbarat stora luckor och brister i de flesta länders socialförsäkringssystem, även det svenska. Dessutom har den slagit fast en gammal sanning: att det är bara staten, det gemensamma kollektivet, som med trovärdighet kan backa upp ett sådant system när marken gungar, skriver Per Lindvall.
6 apr 2020 | 06:00
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0
+1
0

De senaste 40 årens reformer av olika länders socialförsäkringssystem, som i sin breda definition innefattar försäkringar vid sjukdom, arbetslöshet, ålderdom (pension), sjukvård och barnbidrag/föräldrapenning, har i stort gått ut på att sänka statens engagemang till förmån för marknadsmässiga lösningar. Ersättningsnivåerna har sänkts. Ersättningsperioderna har kortats och man har snickrat ihop tak och väggar för att trycka ner transaktionsvolymen. Staten ska inte leverera mer än en allt mer basal ”grundtrygghet”. Vill man bygga andra buffertar så få finns den traditionella modellen, genom fackliga förhandlingar, men i allt högre utsträckning gäller det att bygga upp sin egen skattkista.

I den (ny)liberala världsbilden har det senare, den privata bufferten, varit den finaste, bästa och mest effektiva lösningen. I sin prydno ger det den enskilde privat kontroll över sin egen ekonomi, minimerar fusk och ”moralisk hasard” och ackumulerar kapital för privata investeringar. Kort sagt gör det ekonomin, både på privat och på aggregerad nivå, mera effektiv och robust, heter det.

Den gamla folkpartistiska finansministern Anne Wibbles ord om att varje medborgare ”borde ha en årslön på banken” har varit ett stående motto på liberala ledarsidor under de senaste 30 åren. Om det fungerade så skulle man i praktiken kunna skrota arbetslöshets- och sjukförsäkringar, genom att var och en är sitt eget försäkringsbolag. Många reformer har också haft siktet inställt mot denna utopi.

Problemet är att ett sådant system inte ens fungerar i teorin, och än mindre i praktiken.

När bufferten behövs så krymper den.

Det är ju i dåliga tider, som nu, som dessa buffertar behövs. Men i dåliga tider så drar alla som kan ner på så mycket som möjligt av sina utgifter. De som kan betalar av sina lån. Det som händer då är att penningcirkulationen går ner och penningmängden sjunker, vilket får de ekonomiska kugghjulen att snurra ännu långsammare. För ekonomi är ett flöde, där dina utgifter är någon annans inkomster. Och när någon drar ner på sina utgifter så försvinner inkomsterna.  Det är allt för uppenbart i dessa tider för restauranger, butiker och så vidare där inkomsterna fallit mot noll. Även andra finansiella buffertar, som aktier, har samma effekt. När bufferten behövs så krymper den.

Kontentan är att alla privata buffertlösningar inte stabiliserar ekonomin utan snarare förstärker de ekonomiska cyklernas amplituder. Ekonomen Hyman Minsky, som vidareförädlade den brittiske ekonomen John M Keynes ekonomiska kunskapsarv, hävdade att fria finansiella marknader ständigt driver upp risktagandet, där perioder av stabilitet är särskilt förödande då det ger snabba ”klipp” för de som tar finansiell risk, vilket får fler att haka på samma ”vinnarbeteende”.

Amorteringar är för idioter och Finansinspektionen.

Det är bara att kolla på den svenska fastighetsmarknaden och aktörer som Erik Selin, Rutger Arnhult och den gamle sossen Ilja Batljan för att fånga den mentaliteten. Finansiell ”hävstång”, det vill säga ökad belåning, är det som har skapat deras förmögenheter, inget annat. Ingen av dessa har en tanke på att någonsin betala tillbaka sina lån, för det vore ekonomiskt ”vansinne”. Det samma gäller för alla på privatbostadsmarknaden. ”Amorteringar är för idioter och Finansinspektionen”, som en ekonomijournalist uttryckte sig. Och det kan te sig riktigt för varje enskild aktör. Men på samlad (makro-) nivå så blir det förödande.

Det har fört upp ekonomin till den ”spekulativa” fasen för att prata med Minsky. Men börjar hjulen gå allt knaggligare så minskar flödena i ett sådant system. Hyresgäster får svårt att betala sina hyror, många går i konkurs, långivare blir rädda, (fråga de som har köpt Ilja Batljans SBB:s obligationer), och kräver mer betalt. I det läget kan de behöva sälja av tillgångar för att betala av sina lån. Men om många försöker med detta samtidigt som köparna blir allt färre så kollapsar priserna. Bankernas säkerheter eroderar och de vill ha mera betalt eller till och med säga upp lånen. Depression. Vart tog de privata buffertarna vägen?

För att hindra att de finansiella flödena torkar upp och river ner hela systemet så har vi centralbanker som agerar så kallad ”lender of last resort”. Det vill säga de kan pumpa in likviditet i systemet så att bankerna kan klara sina åtaganden. Det var det som de gjorde under de senaste finanskriserna, även om den svenska Riksbankens taffliga felgrepp under 90-talskrisen förvärrade nedgången rejält.

”Reformer” för att ”liberalisera” arbetsmarknaden har i mycket förvärrat läget eftersom de har ställt många som visstidsanställda, egenföretagare och ”gigarbetare” helt utan för systemen.

Och det kan rädda systemet om problemen börjar i det finansiella omloppet. Men om problemen börjar i den reala ekonomin, där människor köper och säljer varor och tjänster, som nu, så har dessa åtgärder dåligt fäste. Någon annan måste ta över pumpen. Och den enda som kan göra det är staten. Ett väl utbyggt socialförsäkringssystem som direkt pumpar ut pengar i systemet är då en både bra och helt nödvändig stabilisator. Hyman Minsky såg även dessa problem. Han förordade att staten även skulle stå som garant för den reala ekonomin genom att vara ”employer of last resort”.  Den demokratiske presidentkandidaten Bernie Sanders har omfamnat ett sådant system.

För i den rådande krisen så blottläggs de stora bristerna i systemen, även de svenska. ”Reformer” för att ”liberalisera” arbetsmarknaden har i mycket förvärrat läget då det har ställt många som visstidsanställda, egenföretagare och ”gigarbetare” helt utan för systemen, trots att de är med och finansierar dem.

Och ska man vara krass så är det endast stater, med en egen valuta och en egen centralbank, som kan få ett sådant system att fungera.

Men det leder till ”hyperinflation” och att statens skulder skenar i väg och lägger en våt filt över den framtida utvecklingen säger många. Men hyperinflation är något som uppstår när produktionsapparaten för varor och tjänster har slagits sönder och en växande mängd pengar jagar ett krympande utbud varor och tjänster, som i Tyskland, Venezuela och Zimbabwe.

Ett fungerande socialförsäkringssystem går ut på att hålla denna produktionsapparat, och därmed statens skattebas, så intakt som möjligt vid en nedgång.

Och skulderna då? Alla penningsystem bygger på att någon kan och vill sätta sig i skuld. Om det är bolånetagare, som i det svenska systemet i dag, eller staten, som över tid är den säkraste låntagaren kan man fundera på. Jag tror jag vet svaret.

6 apr 2020 | 06:00
Om skribenten
Ekonomijournalist

Relaterad läsning

Visa artikelns 1 kommentar
Kommentera
  1. Av Karl-Erik Thun 24 apr 2020:

    Du lyckas verkligen sammanfatta och kommentera ekonomisk forskning samt ekonomihistoria på ett sätt som gör det begripligt för alla oss icke-ekonomer, och som väldigt ofta har mycket svårt att se skogen för alla träd (till exempel det ständiga nyhetsflödet och åsiktsmaskinerna). Arbetsvärlden vore en fattigare nättidning utan dina bidrag. Tack för dem!

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Hämtar fler artiklar
Få koll på de senaste nyheterna och åsikterna om arbetsmarknaden!
Nyhetsbrev