I tider då svensk export kämpar med den låga efterfrågan i omvärlden och Riksbanken tar det historiska beslutet att införa minusränta i Sverige för att få bankerna att låna ut mer till investeringar, då blir konkreta projekt som hittar nya exportmöjligheter högintressanta.
Några sådana exempel visades upp när Industrirådet höll Industridagen i Södertälje i början av februari.
”Alla” var där. Näringslivstoppar, statsministern, näringsministern och före detta näringsministern. Fackliga ordföranden från Unionen, IF Metall och Sveriges ingenjörer. Kungahuset, representerat av prins Daniel. Industrins ekonomiska råd med chefsekonomer och forskare.
Många talade om samma frågor som länge legat högt på svensk industriagenda. Om vikten av att investera, kompetensförsörjningen och att gränsen mellan tjänste- och varuproduktion fortsätter att suddas ut.
Många talade om samma frågor som länge legat högt på svensk industriagenda. Om vikten av att investera, kompetensförsörjningen och att gränsen mellan tjänste- och varuproduktion fortsätter att suddas ut. Om att industrins betydelse för Sverige i själva verket är större än vi tror.
Naturligtvis talades det om fortsatta problemen för svensk exportindustri när efterfrågan ute i världen fortsätter vara låg och att det sätter djupa spår i svensk samhällsekonomi, som forskaren Cecilia Hermansson, numera ordförande i Industrins ekonomiska råd, uttryckte det: hur djupa vet vi egentligen inte än. Och vad betyder egentligen den fjärde industriella revolutionen – digitaliseringen och robotiseringen?
Vassa system färdiga för export
Men exportindustrins möjligheter kan också gå att finna här och nu. Att konkret hjälpa industrins leverantörer att göra exportaffärer på sina produkter kan vara en del av den nya industrialisering som det talas om just nu. Det menade i alla fall två projektledare från Industrins Utvecklingscentrum och Business Sweden i Norrbotten. Från scenen i Södertälje berättade de historien om hur små- och medelstora leverantörer till svensk basindustri sitter på vassa produkter, färdigutvecklade och utprovade sedan länge redo för en världsmarknad. Det som har saknats är rätt exportstöd.
Deras uppdrag är nu att tillsammans driva ett treårigt projekt i Norrbotten och Västerbotten för att stödja små- och medelstora företag att våga ta sig ut på exportmarknaden. Uppdraget är att utveckla en modell för exportstöd till SME-företag som kan användas nationellt.
Projektet har inletts genom att kartlägga och besöka olika företag för att se vilken typ av produkter och tjänster man har, och undersöka vilken marknad som finns.
Erfarenheten hittills är att det finns stora outnyttjade potentialer, inte minst hos leverantörerna till basindustrin. Det berättade Erik Hagenrud på Business Sweden i Norrbotten.
– Det är små och ibland smala leverantörer men de är både vassa och nischade. De kan vara ruskigt duktiga på någon egen del av processen.
Storindustrins krav driver på
Orsaken till att de är duktiga går bland annat att hitta i svensk basindustris krav på leverantörerna.
Just LKAB är ett tydligt exempel på detta, menar Håkan Karlsson från IUC i Norrbotten:
– Det är det mest automatiserade gruvföretaget i världen. En liten aktör i världen men bäst.
Medan konkurrenterna ute i världen ”klöser” järnmalmen på markytan bryter LKAB malmen mer en kilometer under jordytan.
– Det gör att LKAB måste vara mer effektivt och automatiserat för att det ska vara lönsamt.
I den skarpa globala konkurrensen vässas kraven hela tiden på leverantörerna, som många gånger också har en enda stor kund.
Det är här som Sverige med alla sina leverantörskedjor har en stor outnyttjad exportpotential, menar man i projektet. Därför riktas exportstödet in på företag med befintliga produkter, mogna att exportera på en gång.
– De kan ha prövat produkterna eller systemen i åtta-tio år i gruvan så det fungerar bevisligen. De ska ut på exportmarknaden, som Erik Hagenrud uttrycker det.
”Ovana att vara kommersiella”
Man skulle kunna tycka att produkter och system som rullat på i Kiruna i ett decennium är för gamla för att gå på export. Men enligt projektet har svensk gruvindustri länge legat långt framme. När det världsledande gruvbolaget Rio Tinto Group 2013 införde förarlösa tåg var det en världsnyhet, men förarlösa tåg har funnits i Kirunas gruvberg sedan 1971.
Erik Hagenrud och Håkan Karlsson berättar om ett antal system som är högintressanta på världsmarknaden. Det handlar om styrsystem av den i gruvan så viktiga ventilationen – styrsystem som känner av aktiviteterna och ställer in ventilationen efter vilken typ av aktivitet som pågår där. Det gäller innovativa metoder för att byta stora hjulaxlar på tunga vagnar som hela tiden utsätts för extrema påfrestningar.
– De här företagen är vana att lösa problem, men de är inte vana att vara kommersiella, konstaterar Erik Hagenrud.
”Vi frågade dem: Hur många fler system har ni sålt? Inget, var svaret. Men varför? frågade vi. ’Det är ingen som har ringt oss …’.”
Och så berättar han om ett företag i Luleå som blivit världsbäst på att mäta vibrationer genom att vara leverera till LKAB.
– Vi frågade dem: Hur många fler system har ni sålt? Inget, var svaret. Men varför? frågade vi. ”Det är ingen som har ringt oss …”.
Omedvetna om sina möjligheter
Industrins utvecklingscentrum och Business Sweden har kommit fram till att cirka 50 procent av de här företagen är ovetandes om att de har en produkt man kan sälja till andra. I projektet söker man aktivt upp företag, och på frågan från Industridagens moderator Pernilla Ström, om vad som händer när de kommer och vill att företagen ska våga sig ut på exportmarknaden, var svaret att det ibland är en utmaning; de små företagen kanske inte ens vill testa export eftersom de är nöjda med att arbeta med ett enda företag.
För projektet handlar arbetet därför mycket om att göra de här mindre företagen medvetna om hur intressanta deras produkter kan vara på marknaden.
– Då börjar man se möjligheterna. Och möjligheterna kan vara gigantiska, bara man vågar ta steget, menade Erik Hagenrud.
Det här är produktutveckling som drivs framåt av storindustrins krav. Vad säger då exempelvis LKAB när leverantörerna får bära frukt av deras utveckling? undrade Pernilla Ström.
– De är ju inte intresserade av att släppa sina kärnresurser. Men de säger: våra leverantörer måste också lära från andra marknader, då blir de skickligare. Och när de träffar andra kunder plockar de med kunskap hem igen.