I tio år försökte Unionen och dess medlemmar på Klarna att få bolaget att teckna kollektivavtal. Till slut, under massivt konflikthot, blev det avtal, men inte med Unionen. Istället gick företaget med i Bankinstitutens Arbetsgivareorganisation, BAO, och därmed följer ett avtal med Finansförbundet.
Så varför valde de bort Unionens avtal? Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski vill inte själv förklara för tidningen hur han har tänkt. Arbetsvärlden har därför istället bett Mikael Hansson, docent och arbetsrättsexpert vid Uppsala Universitet, att jämföra de båda avtalen. Han ser ingen omedelbar uppenbart avgörande skillnad.
– Om man upplever att Unionen angriper och kräver kollektivavtal som man inte vill ha, av något skäl, blir det väldigt mycket prestige i det. På det här sättet förlorar man visserligen på att det sättet att man får ett avtal, men man blåser samtidigt Unionen på segern, säger han.
Ingen solklar ekonomisk fördel
Mikael Hansson ser inte någon någon avgörande ekonomisk fördel utifrån en jämförelse av avtalstexterna. Båda avtalen utgår ifrån en så kallad lokal lönebildningsmodell. Visst, medan Finansförbundet är helt sifferlöst, har Unionen en så kallad stupstock, en garanterad lägstanivå av lönehöjning i avtalet om man inte kan komma överens. Finansförbundets avtal är också tillsvidare och behöver inte förhandlas om, medan Unionens har utgångsdatum. Mikael Hansson garderar sig dock med att det eventuellt finns en ökad kostnad med Unionen-avtalet genom den medföljande pensionslösningen.
– Kan man inte se några tydliga ekonomiska skäl får man leta efter något annat. Det kan tyda på mer av en ideologisk avvägning än ekonomisk beräkning. Att man hellre accepterar andra typer av medarbetarinflytande än förhandlingar med de stora facken. Det skulle i så fall kunna fångas in av en skillnad i avtalen.
Är det en fråga om medbestämmande?
I en krönika i Arbetsvärlden i förra veckan skrev Martin Linder, tidigare förbundsordförande för Unionen, att när de första förhandlingarna skedde med Klarna för nästan tio år sedan, var det inte främst vid ekonomin som skon klämde. Istället var det fackligt inflytande och anställdas medbestämmande som var problemet.
Arbetsvärlden och Arbetet har tagit del av en dold inspelning från ett stormöte med personalen efter avtalstecknandet. Där säger Klarnas vd Sebastian Siemiatkowski att en fördel med Finansförbundets avtal är att färre frågor behöver förhandlas med facket.
”När det kommer till sakerna jag oroade mig för, att förlora flexibiliteten och snabbheten, tror jag att med det här avtalet, som det ser ut, kommer vi kunna röra oss snabbt. Och jag tror också att bra saker kommer att följa av det här.”, säger han på inspelningen.
För här finns en skillnad mellan fackens avtalslösningar.
– Om man tyckt att Unionenklubben på Klarna varit för kollektiv kanske det är lockande med medbestämmande enligt Finansförbundet, säger Mikael Hansson.
Färre frågor måste förhandlas med facket
Finansförbundet har ett eget särskilt medbestämmandeavtal. Avtalet, som uppenbart är utformat för mer reguljär bankverksamhet har två nivåer. På banknivå sker förhandlingar med klubben, men på enskild arbetsplatsnivå möjliggörs fler överenskommelser med en lokal representant för Finansförbundet. Enbart om de inte kommer överens lyfts frågan till klubbnivå, men det krävs att ombudet aktivt gör det. Annars bestämmer företaget.
Det finns också en skrivning som säger att central förhandling, sådan som normalt sker om en klubb och företaget inte kommer överens, ”endast upptas i frågor av större räckvidd eller av principiell betydelse”.
– Hur stor fördel det blir när det översätts i praktiken vet jag inte säkert, men jag skulle kunna tänka mig att Klarna skulle kunna se en fördel med diskussioner med kontaktombud istället för att samverka med klubben. Det innebär ju ett ytterligare decentraliserat medbestämmande om nu samverkan med facket upplevs som ett problem.
Utöver detta finns också en skrivning i både huvudavtalet och medbestämmandeavtalet om att tvister om avtalet i huvudsak ska göras upp i en partsgemensam skiljenämnd och inte i Arbetsdomstolen.
Den svenska modellen är etablissemanget
Men det finns också ytterligare en aspekt som kan delförklara avtalsvalet. Vid stormötet gav Klarnas vd uttryck för en aversion, inte bara mot facket, utan även mot Svenskt Näringsliv. Tillsammans utgör huvudparterna på svensk arbetsmarknad ”etablissemanget” med ekonomiska motiv att tvinga in företag i kollektivavtalsmodellen, säger han. På mötet illustrerar han det med en liknelse ur George Orwells bok Djurfarmen.
Men BAO står utanför Svenskt Näringsliv.
– På det här sättet kan man kanske uppleva att man inte blir en del av det stora systemet. Man slipper ju också huvudavtal och omställningsstöd och en hel del som kommer med på köpet med Unionens avtal. Om man vill vara en del av det så lite som möjligt kanske Finansförbundets avtal är ideologiskt lättare att identifiera sig med, säger Mikael Hansson.
Och det är också något som Sebastian Siemiatkowski uttryckligen berörde på mötet.
”Jag blev väldigt glad när jag hörde att BAO inte var medlem i Svenskt Näringsliv. De står bredvid. Och vet ni hur många som jobbar på BAO? Sju! Hur många jobbar på Svenskt Näringsliv? Jag vill inte veta. Många! Sedan har du facken och de kräver avgifter och Svenskt Näringsliv kräver avgifter.”, säger han på inspelningen.
Arbetsvärlden har sökt Sebastian Siemiatkowski för att låta honom själv förklara sina bevekelsegrunder till valet, men han avböjer en intervju genom sin pressansvariga. Detta genom exakt samma mejl som hon skickat till både Arbetsvärlden och Arbetet tidigare samma dag.
”Vi har ingenting att addera kring frågor som rör kollektivavtalet. Vi ser framåt och är glada över att ha ingått avtalet med Finansförbundet.”, skriver denna i ett mejl till tidningen.
Även Sveriges Ingenjörer och Akavia förväntas blir parter i avtalet.