Djurskyddshandläggaren: ”Hela min familj är kartlagd”

En ung kille bestämmer sig för att på egen hand kupera sin nio veckor gamla hundvalps öron med sax.

En kvinna struntar i att åka och mata sina katter på flera veckor, varpå de nästan svälter ihjäl.

En äldre man håller ett stort antal katter på sin gård under vedervärdiga förhållanden, trots djurförbud och hundratals redan omhändertagna katter.

Det är ett axplock ur en djurskyddshandläggares vardag.

Senast hen dök upp i mitt hem lyckades jag jaga bort personen från tomten.

Där finns också personen som har flera misskötta hundar i sin lägenhet och som bestämmer sig för hämnas på den som fattat beslut om att de måste omhändertas.

– Jag har fått hembesök av den djurägaren flera gånger. Hela min familj har blivit kartlagd. Senast hen dök upp i mitt hem lyckades jag jaga bort personen från tomten, säger Jennifer som egentligen heter något annat.

På grund av hotbilden vill hon inte medverka med sitt riktiga namn eller bild i tidningen. Rösten brister när hon berättar om hembesöken. Vi sitter i ett stort, blänkande konferensrum på Länsstyrelsens kontor mitt i centrala Stockholm, en plats omgärdad av massivt säkerhetstänk.

Ordningsvakter i receptionen, föranmälan, id-koll och ingen utomstående släpps in till själva avdelningen.

Inte heller får vi följa med ut på inspektion. Ofta har handläggarna polishandräckning och polisens åtagande omfattar inte skydd av medföljande reporter/fotograf.

Men det handlar också om djurägarens integritet och att uppgifter kan vara sekretesskyddade. Och, om att inte reta upp föremålet för anmälan i onödan.

– Många blir redan idag provocerade av att vi kommer med polisen, det väcker uppmärksamhet hos grannar och andra. Vi är betjänta av att ha en god dialog med djurägaren även om det uppstår missnöje, säger Jennifers chef, Joakim Johansson.

Självdöende djur bland det värsta

För missnöje uppstår i princip alltid. En orsak kan vara den hårda prioriteringen man tvingas till – det kommer in så många anmälningar att man bara kan åka på det allra värsta. Ärenden där det redan har gått väldigt långt, där det kanske finns en historik av dålig djurhållning eller där ett omhändertagande av djuren bedöms vara akut.

Men missnöjet bottnar också i att man sällan eller aldrig är överens med tillsynsmyndighetens bedömning. Man tycker inte att man har gjort något fel.

– Det är sällan folk behandlar sina djur dåligt av ren illvilja, många vill djuren väl men så har omständigheter i ens liv gjort att man inte klarar det. Det kan vara psykisk ohälsa, missbruk eller dålig ekonomi. Det är väldigt dyrt med veterinärvård, säger Jennifer och påpekar att det hon har sett och upplevt är sådant som allmänheten förmodligen inte tror existerar.

– Många människor bor under extremt osanitära förhållanden, det är vanligare än man kan tro.

Sällskapsdjur som inte fått rätt veterinärvård beskriver Jennifer som något av det värsta. De djuren lider ofta svårt och självdör hemma.

Många anmälningar kommer från just veterinärer, och anonymt från allmänheten. Men informationen kan också komma från djurägaren själv eller från sjukvården. Som ärendet senare denna dag, då Jennifer ska åka ut och kontrollera katter som lämnats ensamma i en lägenhet eftersom djurägaren hamnat på sjukhus.  

Alla kommer råka ut för hot

Enligt TCO:s rapport ”Hatad och hotad i demokratins tjänst” från juni i år framkommer att nästan var fjärde tjänsteman i offentlig sektor utsatts för hat, hot eller våld från tredje person under de senaste fem åren. Men djurskyddshandläggarna sticker ut.

I en undersökning från 2019 av fackförbundet Naturvetarna kan man läsa att 86 procent av djurskyddshandläggarna blivit utsatta för hot i tjänsten. Joakim Johansson menar att alla i det här jobbet för eller senare kommer att råka ut för det.

– Vi ligger på samma nivå som polisen, säger Jennifer som har jobbat med de här frågorna sedan 2007 och började sin bana på kommunen när de fortfarande hade ansvar för djurskyddstillsynen.

2009 tog länsstyrelserna över uppdraget från kommunerna och Jennifer började sin nuvarande anställning kort efter det. Myndigheten hanterar också tillståndsfrågor, förprövningar och planerade rutinkontroller av lantbruksdjur, vilket på Länsstyrelsen i Stockholm görs på den andra av de två djurskyddsenheterna.

Jennifers enhet hanterar framför allt sällskapsdjur och rena anmälningsärenden, vilket gör arbetet mindre förutsägbart, mer akut och ofta mer riskabelt. Därav polishandräckningen.

Polisens närvaro handlar om säkerhet för handläggarna men också om att kunna ta sig in, till exempel i någons bostad. Hon kan se att tonläget har höjts med åren.

– Det är en ganska skrämmande utveckling, när jag började var det inte alls på den här nivån. Sociala medier har spelat roll. Förut satt man på sin egen kammare och hatade myndighetsvärlden, nu hittar de här människorna varandra och trissar upp stämningen.  

Hon står med på hatlista

Ett exempel är den mejllista som finns sedan en tid tillbaka, Propagandabrevet kallat. Rubriken är: Stoppa länsstyrelsens övergrepp.

Det kommer ett mejl om dagen och på sändlistan finns Jennifer, hennes chef Joakim Johansson och ytterligare några kollegor.

Mejlen är i sin tur kopplade till både en hemsida och Facebook och initiativtagare är en person som fått sina djur omhändertagna och därefter belagts med djurförbud. Tonen är hatisk, haveristisk och desperat.

En del av breven innehåller rena hot. Just nu pågår en säkerhetsbedömning och kanske inleder polisen en förundersökning.

Enligt Joakim Johansson är det generellt svårt att bedöma om det ligger verklig substans bakom hot, många som framför dem är nättroll, men att hoten blivit fler råder inget tvivel om.

Samtidigt vet många hur de ska formulera sig för att hamna inom lagens råmarker.

– Det har ökat kontinuerligt. Dels beror det på att ärendemängden har ökat, dels på att man hittar likasinnade och är mer uthålliga. Man fastnar i det och radikaliseras.

Eskaleringen med hembesök, påverkansförsök och aggressioner riktade mot kontoret har tagit länsstyrelsen på sängen, menar Joakim Johansson.

Det är också mycket tidskrävande och gör att man hinner utreda färre ärenden.

Jobbar för djur med människor

Jennifer har alltid en kollega med sig när hon åker ut på jobb, även när polisen är med som back-up. Och de har samma typ av radiokommunikation som polisen använder.

Det är en stor trygghet och en klar förbättring från tiden på kommunen, då hon kunde vara ute själv en hel dag utan att någon visste var hon var.

Hon är biologutbildad, har hållit på mycket med hästar och berättar att hon som nyutexaminerad ville ”jobba med djur”.

Men det, skulle det visa sig, är inte riktigt vad arbetet som djurskyddshandläggare handlar om även om de alltid gör en okulär, första medicinsk bedömning av djuret på plats.

– Vi jobbar för djuren men framför allt jobbar vi med människor som har djur. Det underlättar därför att ha lätt för att prata med folk. Men det ställer stora krav på oss. Man får vara både psykolog och jourhavande medmänniska, vid sidan av allt annat.

För hoten är inte bara riktade mot handläggaren, en annan del är de hot som används som påtryckningsmedel för att påverka handläggarens beslut.

Det är otroligt jobbigt att ha skyddad identitet, man blir begränsad i allt man gör privat. Bankkontakter, läkarbesök för både mig och familjen, skolan.

Ofta handlar de om att personen tänker skada sig själv. Det kan låta så här: ”Om du tar mitt djur så har jag inget att leva för, då tar jag livet av mig.”

– Suicidhot är ganska vanliga. Då kan vi göra en orosanmälan till socialtjänsten. Är det barn inblandade gör vi det alltid. Många mår väldigt dåligt och vi kanske är de enda som har insyn i deras liv. Vi kan uppmärksamma andra myndigheter om att här finns en person som behöver hjälp. Det kanske inte blev bättre där och då för att vi klev in och tog deras djur, det är såklart ett trauma som vi måste vara ödmjuka inför, men i slutändan kan det faktiskt leda till något bättre, säger Jennifer.

Hade skyddad identitet i år

När polisanmälan av det första hembesöket och kartläggningen av Jennifers familj lades ned (det ansågs inte brottsligt) ansökte hon om skyddad identitet och levde med det under några år.

När det blev dags att förnya valde hon att inte göra det.

– Det är otroligt jobbigt att ha skyddad identitet, man blir begränsad i allt man gör privat. Bankkontakter, läkarbesök för både mig och familjen, skolan. Men överfallslarm hemma har jag kvar.

Har du funderat på att byta jobb?

– Nej. Det är klart att jag har funderat på om det är värt det men samtidigt vill jag inte låta de här människorna vinna. Jag gillar mitt jobb och jag gillar mina kollegor. Det vi gör är viktigt, vi behövs för djuren.

Proaktiv arbetsgivare viktigt

Och även om det har kostat på, det filterlösa sårbara gör sig påmind under hela intervjun, så är det framför allt förbannad hon är. Inte rädd.

Det är också ilskan som gjort att hon drivit fram och engagerat sig i ett särskilt säkerhetsprojekt på arbetsplatsen.  

– Jag har fått bra gehör från mina chefer som också har varit väldigt engagerade i det här projektet. Mycket har blivit bättre. När jag drabbades första gången handlade det framför allt om hur mycket jag själv orkade strida, och det är inte rätt. Jag tycker att arbetsgivaren ska vara mer proaktiv för att skydda oss.

Som ett resultat av säkerhetsarbetet finns nu bland annat en logg där otrevligheter skrivs ner, man har infört kamratstöd, mer avlastning och handledning och tydliga rutiner för att förutse när någonting är på gång, i stället för att agera när skadan redan har skett.

Beslut kan också lyftas högre upp i organisationen; man låter chefens namn stå på beslutet för att skydda handläggaren. Det förekommer ofta. Kanske rent av för ofta.

– Det får en skyddande effekt för handläggaren på kort sikt men grundproblemet finns kvar, och det sätter ändå en person i skottgluggen. Det löser inte säkerhetsfrågan, det kanaliserar bara missnöjet, säger Joakim Johansson, som även han har fått hembesök av samma person som Jennifer och dessutom är rejält uthängd och hotad på olika forum.

Nummer i stället för namn

En annan, bättre lösning skulle vara att använda tjänstenummer på vissa beslut i stället för handläggarens namn.

Länsstyrelsen tror att det skulle vara en fördel och har därför lämnat in en hemställan till regeringen om att få till en sådan lösning.

– Vissa myndigheter har lyckats med det, som Skatteverket och Försäkringskassan, Polisen arbetar också med tjänstenummer. Det går alltid att spåra vem som har fattat ett beslut om det behövs, men föremålet för beslutet behöver inte veta, säger Joakim Johansson.

För Jennifer och Joakim väntar nu rättegång i höst. Personen som upprepade gånger fått sina hundar omhändertagna, och upprepade gånger sökt upp Jennifer i hemmet, ska efter många turer till slut ställas inför rätta.

– Jag önskar att man såg över lagstiftningen för när en person passerar gränsen. Idag ligger ribban för högt. Det ska mycket till innan det blir en brottsutredning, ”det ingår i jobbet”. För mig går gränsen när min familj drabbas, och det har den tyvärr blivit. De vet precis hur de ska agera hemma och är hårt drillade i det här. Det är sorgligt.