Förra veckan genomförde anställda inom Marieberg media, Bonnier news bemanningsföretag, en tröj-aktion för att visa på de skillnader som finns i kollektivavtalen för de bemanningsanställda och de som går under dagspressavtalet. Den här veckan lämnas kraven över till medieföretagen i avtalsrörelsen.
Det många bemanningsanställda upplever är att vi blir ett B-lag i branschen. Vi gör samma jobb men räknas inte på samma sätt.
”Det är så tråkigt att du ska behöva sluta,” sa nyhetschefen under vår sista avstämning innan jag lasades ut. Några år in i journalistbranschen hade jag lärt mig att avslutningsfikat dukas fram oavsett hur mycket framfötter jag visat på elva månader och tre veckor.
Missförstå mig rätt. Jag har inget emot att göra mina hundår och jag kände till premisserna i branschen när jag började plugga till journalist i mitten av 2010-talet. Men låt mig ge dig en bild av mina hundår.
18 kontrakt på tre arbetsgivare
De första 18 månaderna som timvikarie räknade jag ihop till 18 olika anställningskontrakt på tre arbetsgivare och en handfull redaktioner.
Jag har alltid haft så mycket jobb som jag velat som journalist, ändå har jag knappt sett skymten av någon anställningstrygghet.
Och det tär på själen att alltid vara tillgänglig. Inte kunna ta helg med ett gott samvete, att alltid prestera på topp. Ändå räcker det inte till. För sedan sitter du där vid fikat och får höra hur mycket alla kommer sakna dig.
I dagarna har jag varit två år på samma arbetsplats. Det i sig är något revolutionerande för mig. Jag har en fast anställning. Jag har kunnat ta ett huslån. Jag har testat det där med betald semester.
Men jag är också bemanningsanställd, konsult på Marieberg Media, med uppdrag på en stor lokaltidning.
Ett nej tack till midsommar ger löneavdrag
Många av mina konsultkollegor runt om i landet jobbar med dag-för-dagschema, och med en förväntan på sig att ställa upp. Midsommar som nyårsafton, fredag kväll som söndag morgon.
Tackar du nej kan du få avdrag på garantilönen.
Många hoppar mellan redaktioner. Ena månaden ligger redaktionen i den stad där du bor så du hinner ut med hunden på lunchen, nästa behöver du köpa ett månadskort för att ta tåget till annan ort.
Många sitter också på samma redaktion i åratal. Flera hoppar återkommande in som chefer och basar då över tillsvidareanställda kollegor.
Vi gör samarbeten, grävjobb och nomineras till prestigefulla priser på samma sätt som övriga journalister.
Ur arbetskamraternas synvinkel är vi kollegor.
Ur tidningsledningens synvinkel är vi vikarier.
Ur bemanningsföretaget synvinkel är vi fast anställda.
Bemanningsanställda har lägre lön
Men vilket perspektiv vi än använder så har vi bemanningsanställda generellt lägre lön. Störst skillnad syns på storstadstidningar och enligt förbundets senaste uträkning skilde det drygt 8 000 kronor per månad i snitt för klubbmedlemmar mellan 30 och 39 år.
Dessutom har vi sämre villkor: Framförallt har vi färre betalda lediga dagar.
Och man har hela tiden den där naggande känsla av att inte ha utrymme för en dålig dag.
Många av de jag pluggade med gör något helt annat idag medan Mediearbetsgivarna vill locka unga till journalistyrket.
Från fackligt håll förstår vi inte varför man inte försöka behålla den kompetens som redan finns? Exempelvis genom att ge de bemanningsanställda lika lön och lika villkor som alla andra dagspressjournalister.
Artikelserie: Journalistyrke i förändring
Vart fjärde journalistjobb har försvunnit
Lokala medier beroende av statligt stöd
Public service ökänt för osäkra anställningar
Frilansjournalister drabbas hårdast av mediekrisen
Fyra av fem utbildade journalister har flytt yrket
Robotar – hot eller möjligheter för journalistjobben?
Så ska unga lockas till journalistyrket – ”avigsidorna får facket ta hand om”