Jesper Meijling, arkitekt, ekonom, doktorand KTH. Foto: Jessica Segerstedt.
Det här är en utredning som jag har gått och bekymrat mig för. Jag tänkte att den skulle vara insnärjd i procentsatser, utan perspektiv på frågorna och utan självständig verklighetsanalys.
Men jag är positivt överraskad. Visserligen med en braskplapp för att det kräver tid att någorlunda gå igenom betänkandets över 800 sidor – något att tänka på inför de förhastade omdömen som nu snurrar runt.
Det här verkar vara ett ovanligt välmöblerat betänkande. Spåren förskräcker nämligen, en stor del av problemet med marknadiseringsreformerna under 1990- och 00-talen var just att de föregicks av mycket bristfälliga utredningar. Utöver själva förslagen, vad man än tycker om deras inriktning, innehåller Ordning och reda i välfärden en omfattande inledning där förutsättningarna gås igenom. Det finns också konsekvensanalys.
Ett stort plus är att bakgrundsmaterialet inbegriper en ordentlig översikt av förehållandena i de andra nordiska länderna.
Utredningens förslag delar sig i två enheter: dels reglering av för vinstuttag, dels ett system för tillståndsplikt med ägar- och ledningsprövning.
Förslaget i vinstfrågan om begränsningen ”7 procent plus statslåneräntan på operativt kapital” är svårt att greppa, och kräver omfattande fotnoter. Det handlar nämligen om bokföringsbegrepp, och sådana är abstrakta. En vinst- eller förlustsiffra kan säga väldigt lite, så länge det inte är hårt avgränsat och begripligt hur siffran kommer till.
Utredaren kopplar ihop dessa två frågor: tillståndskrav för den verksamhet som vill ta emot offentliga medel, och krav på hanterandet av medlen. Det monterar in vinstfrågan i sitt verkliga sammanhang. I förslaget om tillståndskrav verkar också den just nu närmsta möjligheten till en blocköverskridande överenskommelse ligga.
Här uttrycker emellertid borgerliga företrädare att de vill ha kvalitetsmätningar och sanktioner hellre än att reglera i hanteringen av pengarna.
Därför är det bra att utredningen tar upp också det argumentet till diskussion. Här lyfter man fram det som forskningen visar, nämligen att det inte är en framkomlig väg – oavsett att ordet ”kvalitet” associerar till det självklart önskvärda. Det har över åren visat sig att det inte är möjligt att få fram de slutsatser och mått som kan få stort upplagd utvärdering och ”kvalitetsstyrning” att ge resultat. Det är luftslott, för att säga det på vanlig svenska.
Till synes vällovlig ”kvalitetsstyrning” pekar i verkligheten mot ett ännu mer utbyggt mätnings- och utvärderingsinferno som saboterar för verksamheter och yrkesutövande, och därmed också för medborgarna. Att utredningen lockar fram en diskussion kring det kan ha en stor poäng.
Det kan nämnas att en revidering av Lagen om offentlig upphandling, LOU, finns bland förslagen. Detta för att förbättra möjligheterna för idéburna företag i förhållande till de stora affärskoncerner som fortsatt att erövra mark. Också det kan bidra till att debatten riktas om mot områdena själva: skolan som skola, äldrevården som äldrevård, och så vidare.
Jag menar att utredaren skapar otydlighet när han säger att ”välfärden inte är en marknad som andra”. De problem som utredningen undersökt uppstår just genom att man alls blandar in begreppet ”marknad” på områden som inte är marknader, och inte har verkliga förutsättningar att fungera som marknader.
Användningen av begreppet ”marknad” blir också en vital fråga för vem som äger legitimitet. Marknadsliknelsen har hjälpt fram ekonomer och företagare i debatterna. Men det skulle gynna sakligheten ifall de som helst vill prata om marknader och företagarintressen lämnade över diskussionen om skola och vård till dem som kan något i ämnet.