Idag har många sjukdomsdrabbade människor inte rätt till den sjukskrivning, som läkare bedömt att de behöver som del av rehabilitering för att om möjligt återfå arbetsförmåga och hälsa. Det är nämligen inte läkaren som bedömer arbetsoförmågan, för det ansvaret ligger sedan 2010 på Försäkringskassans handläggare.
Ja, det är sant hur orimligt det än kan tyckas. Försäkringskassans handläggare gavs alltså år 2010 mandatet att neka sjuka människor rätten till sjukpenning, aktivitetsersättning och sjukersättning, trots att erfarna läkare med gedigna medicinska utbildningar har utrett och bedömt att personen saknar arbetsförmåga.
Denna omställning och omorganisation skedde i det tysta. Inga stora rubriker och ingen tydlig information till gemene man. Folk förstod först när de själva drabbades och upplevde vad detta nya system innebar i praktiken.
Att Försäkringskassans administrativa handläggare bedömer patienter, och nekar eller godkänner sjukpenning/sjukersättning/aktivitetsersättning, är komplett galet och oerhört rättsosäkert. Detta bara måste upphöra, så att läkare återfår rätten att bedöma sina patienters mående och arbetsoförmåga.
Ofta tar ett överklagande många månader — ibland år — eftersom domstolarna är överbemängda av överklaganden från sjuka FK-drabbade personer.
Personer, som av läkare bedömts för sjuka att arbeta, nekas ändå ersättning från Försäkringskassan – även redan godkända sjukskrivningar ifrågasätts plötsligt och ersättningen dras in.
Om den ansökande personen har varit sjukskriven, får hen varken a-kassa eller lön och står då utan inkomst ifall hen inte har en anställning som hen kan återgå till. Således står personen plötsligt utan någon inkomst alls och likväl måste hen kunna handla mat och betala räkningarna.
Sjuka och resurslösa människor fråntas alltså möjligheter att betala hyra, löpande utgifter och mat. De hänvisas till AF, men där nekas de på grund av att de saknar arbetsförmåga och bedöms inte kunna klara ett arbete.
Då återstår socialtjänsten, men där får man bara hjälp när alla andra lösningar är uttömda. Det vill säga när personen har sålt allt av värde till exempel sin bostadsrätt eller sin bil. Man har i regel bara tre månaders omställningstid för att avyttra säljvärda saker. Man måste också ha använt sig av alla eventuella besparingar.
Den sjukskrivna personen tvingas därmed försöka överleva genom att söka pengar från fonder, låna av anhöriga och vänner etc.
Försäkringskassan ger följande information till alla sjuka, som fått sin sjukpenning, aktivitetsersättning eller sjukersättning nekad eller indragen:
”Om du är missnöjd med Försäkringskassans beslut kan du begära att vi omprövar beslutet. Omprövning innebär att vi tar del av dina synpunkter och gör en ny prövning av ärendet. Vi tittar på eventuella nya underlag och allt som finns i ärendet sedan tidigare.” ”Om du är missnöjd med Försäkringskassans omprövningsbeslut kan du överklaga det till förvaltningsrätten.”
Men omprövning och överklagande tar lång tid, under vilken den drabbade inte har någon inkomst och därmed inte kan betala räkningar, mediciner eller mat. Ofta tar ett överklagande många månader — ibland år — eftersom domstolarna är överbemängda av överklaganden från sjuka FK-drabbade personer. Dessutom får man inte rättshjälp för sådana här fall, så att man kan anlita advokat. Detta trots att man definitivt inte klarar, har egna resurser eller ens kunskaper till att formulera överklagan och driva ett fall i domstol.
Ekonomin för en långtidssjukskriven person, som nekats sjukpenning är alltså ansträngd.
Värt att veta är också att en ”vanlig” långtidssjukskriven person inte har rätt till bostadsbidrag, oavsett hur låg sjukpenningen är. Bostadsbidrag ges nämligen bara till personer som är pensionerade eller har hemmaboende minderåriga barn.
Den sjukskrivna personen tvingas därmed försöka överleva genom att söka pengar från fonder, låna av anhöriga och vänner etc. För en sådan person finns inget ekonomiskt skyddsnät. Vräkning på grund av oförmåga att betala hyran är tyvärr inte helt ovanligt.
Vi är många som ställer oss frågan varför TCO inte agerar eller yttrar sig.
Politikerna menar att det inte är bra, att ”fastna i sjukskrivning och bidragsberoende”.
Man menar alltså att det är av omtanke om oss medborgare som de har så stränga bedömningar av läkarnas intyg om vår arbetsoförmåga och våra nedsättningar.
Långtidssjukas indignerade svar på detta är bland annat.:
För det första – ingen återfår sin arbetsförmåga genom att chockartat fråntas sin ekonomiska och sociala trygghet. Därmed faller argumentet om ”omtanke”.
För det andra – sjukskrivning är en del av rehabiliteringen, som läkaren bedömt att hens patient behöver.
För det tredje – sjukförsäkringen är inte något bidrag. Det är en försäkring, vars premier betalts in via våra arbetsgivaravgifter. Det är alltså ett avstått löneutrymme, till förmån för ekonomisk trygghet ifall man skulle ha oturen att drabbas av arbetsoförmåga.
Sjukförsäkringssystemet har genom flera mandatperioder ”skruvats på” och till slut blivit så här cyniskt, därför att Sveriges regeringar velat minska antalet sjukdagar per person och år, och sänka statens utgifter för sjukförsäkringen.
Vi behöver alla hjälpas åt att få till en reformering av den sjuka sjukförsäkringen, innan ännu fler sjukdoms- och Försäkringskassedrabbade genom avslag får försämrat mående, ger upp och tar sina liv.
Om någon tvivlar på det faktum att Försäkringskassan orsakar människors självmord, så varsågod och läs följande axplock av exempelartiklar här, här, här, här här och här:
Vi medborgare behöver tydligt markera att nekad sjukförsäkring till sjukdomsdrabbade arbetsoförmögna människor inte är rätt.
Sverige måste ha en trygg sjukförsäkring och den ska gälla för alla som läkare bedömer saknar arbetsförmåga.
Vi är många som ställer oss frågan varför TCO inte agerar eller yttrar sig i detta högaktuella och synnerligen angelägna ämne.