Ungefär tio procent av världens tillgångar befinner sig idag i skatteparadis – men förmodligen ännu mer. Internationell skatteflykt gör att ju mer du tjänar och ju rikare du är – desto mindre skatt betalar du. Sverige är inget undantag och miljardbelopp undanhålls varje år från beskattning. Mönstret går igen: de tusen rikaste hushållen i Skandinavien har undanhållit nästan en tredjedel av den skatt de skulle ha betalat.
Detta leder till att pengar som skulle gått till samhället i form av exempelvis skola och vård försvinner. Det leder dessutom till att de som arbetar och får löneinkomster måste betala högre skatt än annars. Sedan ett antal år är det exempelvis svenska medelinkomsttagarna som betalar mest skatt i relation till de med högre inkomst, om man jämför inom EU.
Den är i praktiken så full av kryphål och läckage att den framstår som en frivillig skatt.
Att skatt på kapital borde beskattas mer i relation till arbete i Sverige idag är dessutom en väl etablerad och i princip okontroversiell åsikt – och behovet av att öka kapitalskatterna framhålls av tunga forskare.
Men vad som kanske är värst med skatteflykten är att den förstärker en känsla att det finns grupper som inte bidrar till det gemensamma. Det är en känsla som riskerar att leda till politikerförakt, skapa en grogrund för populistiska krafter – och urholka förtroendet gentemot samhället. Varför ska jag betala skatt när så många andra inte gör det?
Jag arbetar på ett fackförbund där vi är oroade över detta. Frågan har diskuterats flitigt de sista veckorna med bakgrund i ett aktuellt lagförslag. I Sverige har vi idag en så kallad ”tioårsregel” för beskattning av kapital som flyttas mellan länder. Den är i praktiken så full av kryphål och läckage att den framstår som en frivillig skatt. Därför var vi positiva till regeringens förslag om att ersätta den med en så kallad exitskatt.
Principen om att alla ska bidra till vårt gemensamma samhälle står för oss över de tekniska detaljerna i förslaget. För nu ska jag säga någonting som kanske provocerar: vi litar på att Skatteverket fixar detaljerna och invändningarna som lyfts – med stöd från Finansdepartementet och branschens experter och de konstruktiva remissvar som inkommit.
Hur kan vi tro det? Jo, för att Skatteverket redan idag hanterar stora mängder enormt komplexa och delikata skattemål. Samtidigt kvalar myndigheten, år efter år, in som den mest populära myndigheten vi har. Trots att den tar våra pengar.
Det är i vissa fall till och med direkt emot deras egna medlemmars intresse.
Många andra instanser var dock direkt fientliga gentemot förslaget. Ett flertal av dem agerar i egenintresse för att minska sin skattebörda. Det är begripligt men kortsiktigt. Oavsett nivån behöver kapital beskattas mer och löneinkomster mindre.
Särskilt anmärkningsvärd är TCO:s negativa hållning gentemot förslaget. Organisationen representerar över en miljon arbetstagare – som nästan alla betalar högre skatt som en direkt konsekvens av skatteflykt, men nämner inte detta med en rad. En organisation som säger sig vilja ha en bred skattereform – men som fullständigt missar målet när man inte i en sådan reform verkar vilja åtgärda ett så uppenbart läckage i svensk skattelagstiftning.
För att sammanfatta: detta är en principiell och akut fråga. De skattetekniska detaljerna återstår att lösa och – menar vi – går att lösa. Men att så pass många organisationer bemöter ett förslag som syftar till att minska kryphålen i skattesystemet för de allra rikaste utifrån tekniska detaljer, snarare än utifrån skattemässiga principer, effektivitet och rättvisa, är förvånande. När man företräder stora grupper löntagare går det direkt emot medlemmarnas intresse.