Skoldebatten behöver en omstart Åsa Plesner och Marcus Larsson från tankesmedjan Balans vill se en omstart av den svenska skolan.

Debatt Skoldebatten behöver en omstart

Skola Den skolpolitiska debatten måste handla om grundläggande systemfrågor, inte om förändringar på marginalen. Det skriver Marcus Larsson och Åsa Plesner från tankesmedjan Balans som kräver konkreta alternativ till new public management inom skolsektorn.
6 maj 2021

Skoldebatten har kört fast. Lärare och rektorer vittnar om en allt omöjligare arbetssituation och föräldrar om att resurser försvinner från deras barns skolor. Politiker blundar för varningarna och ägnar sig istället åt marginella förändringar, som betyg från år 4.

Lärarfacken har också kört fast. Många lärare hoppades att det nya läraravtalet skulle innebära åtgärder för minskad arbetsbelastning. De förhoppningarna grusades när lärarfacken i april 2021 skrev under ett avtal som inte ens de själva påstår kommer göra någon verklig skillnad.

Det måste inte vara så här. Våra grannländer Finland och Norge har en annan syn på skolan

Både den offentliga debatten och det fackliga arbetet behöver starta om och ta tag i skolans grundläggande problem, som är flera decennier gamla. Under 1990-talet genomfördes ett antal reformer på skolans område utifrån övertygelsen att lärare kan pressas att utveckla sina arbetsmetoder så att skolan blir både billigare och bättre. Den här synen färgar nu alla delar av skolans styrning, från högsta politiska nivå och ner till klassrummen.

Styrningen av skolan behöver förändras på tre områden:

1)    Målstyrning

Fram till 1980-talet, då den svenska skolan var bäst i världen, reglerade lärares kollektivavtal hur många lektioner som fick plats i en heltidstjänst. Det fanns även fastställda regler för hur lärares löner skulle öka. Premissen var att trygga arbetsvillkor leder till en bättre skola, där lärares och rektorers tid går till undervisningen, inte till individuella förhandlingar. Kombinationen av reglerad undervisningstid och reglerade löner gjorde att ansvaret för undervisningens kvalitet mycket tydligt fanns hos politikerna.

När fler lämnar till friskolor blir platser i kommunens klassrum tomma, vilket gör varje plats ännu dyrare

Denna regelstyrning byttes mot målstyrning i samband med skolans kommunalisering 1989. Lokalpolitiker kunde sätta fritt uttänkta mål för skolan, utan att behöva garantera resurser för att nå målen.

Det blev istället lärares och rektorers uppgift att nå målen trots att arbetsvillkoren försämrades. Målstyrningen av skolan innebar alltså att ansvaret för undervisningens kvalitet flyttades nedåt, från politikerna till skolans anställda.

2)    Effektiviseringskrav

Ett av de verktyg som politiker började använda för att tvinga fram billigare arbetsmetoder var årliga effektiviseringskrav i budget. Så gott som alla kommuner förutsätter idag effektivisering när de bestämmer ramarna för nästa års skolbudget. I praktiken innebär effektiviseringskravet att rektorer inte får resurser för att täcka ökande löner och inflation.

Skolans totala resurser kan användas på ett mer ändamålsenligt sätt

Trots ständigt sämre ekonomiska förutsättningar, kvarstår rektorernas uppgift att nå politikernas krav på ökad kvalitet.  Det som kallas effektiviseringar i budget blir i praktiken nedskärningar, som leder till försämrad kvalitet och till arbetsrelaterad ohälsa för skolans medarbetare.

3)    Konkurrens

Den konkurrenssituation som skapats i och med friskolereformen innebär ytterligare ett sätt att tvinga fram nya, billigare arbetsmetoder. Aktiebolagen använder ju inte hela skolpengen, eftersom de försöker gå med vinst. Och om aktiebolagens lärare kan undervisa billigare, måste ju även kommunens lärare kunna undervisa billigare? Så skapas ett tryck på minskade kostnader i hela skolsystemet. Skolinspektionen ska sedan kontrollera att huvudmännen lever upp till de statliga kraven och kräva förbättringar i de fall kvaliteten inte visar sig vara tillräcklig.

De här tre områdena ingår i de styrningstrender som kallas för New Public Management, och som innebär att politiker försöker efterlikna näringslivets mekanismer för att utveckla välfärden. Problemet är att välfärden inte liknar näringslivet. Företag kan fokusera på lönsamma kundgrupper, medan välfärden är till för alla. Mötet mellan en lärare och en elev kan inte effektiviseras – att låta det ta tid är i själva verket det mest effektiva för elevens inlärning.

Det här är en uppgift de politiska partierna inte kan smita undan längre

I den målstyrda svenska skolan har lärares undervisningstid ökat med ca 120 minuter i veckan, enligt en undersökning från Lärarnas Riksförbund. Därutöver har nya arbetsuppgifter tillkommit: lärare ska vikariera för varandra, delta i olika typer av skolutvecklingsgrupper, rastvakta, kommunicera med föräldrar och dokumentera allt för att kunna visa upp det för Skolinspektionen. Tiden för att planera och anpassa undervisningen krymper.

Det saknas regler om läromedel, vilket lett till att många skolor slutar köpa in böcker. Det saknas regler om gruppstorlekar, vilket leder till större klasser. Bolagsdrivna skolor lockar främst “lönsamma” elever, medan de mer resurskrävande eleverna stannar i kommunens skolor, som då bli dyrare per elev. Och när fler lämnar till friskolor blir platser i kommunens klassrum tomma, vilket gör varje plats ännu dyrare. Men de skulle ju bli billigare – så ytterligare nedskärningar krävs.

Det måste inte vara så här. Våra grannländer Finland och Norge har en annan syn på skolan. Där har politikerna kvar ansvaret för skolans kvalitet genom att reglera lärares undervisningstid och löneökningar. Det finns ingen konkurrens mellan kommunala skolor och vinstdrivande skolor. Skolans totala resurser kan användas på ett mer ändamålsenligt sätt. Tryggare och mer effektivt.

Skolan är alldeles för viktig för att hanteras som en effektiviseringspost i kommunala budgetar

Skolan behöver en omstart. Partierna måste klargöra vad de tror skapar kvalitet i skolan. Partier som fortsatt tror på ständiga krav på effektivisering av skolan, och därmed ökad arbetsbelastning för lärare, får i så fall vara ärliga med det. Partier som tror att vi behöver hitta en annan väg får förklara hur skolan ska ta sig dit.

Den skolpolitiska debatten måste handla om dessa grundläggande systemfrågor, inte om förändringar på marginalen. Konkreta alternativ till New Public Management måste presenteras. Det här är en uppgift de politiska partierna inte kan smita undan längre. Skolan är alldeles för viktig för att hanteras som en effektiviseringspost i kommunala budgetar.

De fackförbund som inte tror på sina möjligheter att tvinga fram regleringar av arbetsbelastning genom avtal, måste anta uppgiften att tvinga fram en sådan debatt i valrörelsen.

Marcus Larsson och Åsa Plesner
6 maj 2021
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

Nyheter
De viktigaste nyheterna två gånger i veckan