Mer än i alla andra länder, kan unga danska kvinnor och män nå sina drömmars jobb och det är mindre föräldrarnas inkomster och utbildning som begränsar vägen.
Det är centralt eftersom rätt placerat mänskligt kapital alltmer bestämmer produktiviteten i ekonomin.
Om Frankrike och Tyskland når Danmarks nivå av social rörlighet motsvarar det under ett decennium 120-180 miljarder dollar i högre BNP-tillväxt. För Storbritannien, med ett än mer cementerat samhälle, kan BNP öka med en procent mer per år när barriärer rivs.
I Italien, Polen och Spanien, med mer begränsade möjligheter än i många andra EU-länder, särskilt för kvinnors utveckling, kommer BNP att stiga än mer.
EU:s politik har misslyckats
Detta framgår av en rapport om den sociala rörligheten i världen som Världsekonomiskt forum har publicerat. Den ekonomiska betydelsen av hög social rörlighet är också en bärande tankegång i en ny rapport från Facken inom industrins produktivitetskommission.
Av rapporten framgår att EU:s politik för ökad produktivitet de senaste decennierna har varit ett misslyckande. De hårt prioriterade och högt satta målen har inte uppfyllts.
Glappet mellan EU:s rikaste länder och USA har ökat markant. Rörligheten av arbetskraft från EU:s fattigare länder tenderar att leda till kompetensflykt och att kompetensen inte tas tillvara i de länder dit utflyttningen sker.
Inget land har ökat den sociala rörligheten genom att öka inkomstskillnaderna. Tvärtom.
En viktig förklaring till detta politiska misslyckande är att alltför mycket fokus har riktats mot lägre skatter, allmän marknadisering, större inkomstskillnader och svagare fackliga organisationer.
Sökarljuset måste därför riktas om.
Vi menar att fyra underdiskuterade problem är en svag rättsstat, urholkad demokrati, en hög grad av korruption och en ineffektiv offentlig förvaltning.
Vi menar även att EU:s – och svensk – politik mycket tydligare och skarpare bör rikta in sig på att öka den sociala rörligheten. Även i detta fall har ovanstående standardlösningar misslyckats.
Ökade skillnader minskar rörlighet
Det krävs därför ett nytänk även på detta område. Och detta är vad vi har sett växa fram i den internationella forskardebatten under senare år.
Inget land har ökat den sociala rörligheten genom att öka inkomstskillnaderna. Tvärtom.
En politik som håller klyftorna i schack och skapar ett inkluderande samhälle – baserat på omfördelning, generell välfärd, anständiga villkor i arbetslivet och minskad koncentration av förmögenheter – bidrar till ökad social rörlighet och därmed till högre produktivitet.
För Sveriges (och EU:s) del – och inte minst för det fackliga organisationerna – innebär detta att det finns ett stort tomrum att fylla med en sammanhållen politik för ökad social rörlighet och högre produktivitet.
Fortfarande låg rörlighet
Danmarks rörlighet borde vara möjlig att uppnå även i Sverige. Hur når vi dit?
Avslutningsvis är det viktigt att påpeka att den världsunikt höga sociala rörligheten i Danmark – och övriga Norden – inte på något sätt får dölja det faktum att den faktiska nivån på rörligheten fortfarande måste betraktas som låg.
Om förmögenheter, flera generationer och det större familjenätverket inkluderas tar det inte ett par, utan många generationer att förflytta sig från gruppen med en låg relativ inkomstnivå till gruppen med genomsnittliga svenska löner.
Den sociala cementeringen är uppenbar – och hård. Det är moraliskt orimligt och ekonomiskt oklokt.