”Att vända skolresultaten är som att vända en oljetanker”. Liknelsen är före detta utbildningsminister Jan Björklunds och i sak hade han rätt. Förändringar av en så omfattande verksamhet som skolan tar tid.
Att förändring tar tid är inte detsamma som att man inte kan urskilja när förändring sker. Vi ser tydliga tecken på att styrningen av skolan håller på att förändras vad gäller tre grundläggande principer:
– Att kommunpolitiker är arbetsgivare och har det lagstadgade ansvaret för att ingen blir sjuk på grund av sitt arbete.
– Att kommunpolitiker också är huvudmän och ansvarar för att styrningen av skolan sker med kommuninvånarnas bästa för ögonen.
– Att riksdagspolitiker ansvarar för att styrningen av skolan sker med samhällets bästa för ögonen.
Skolan är en viktig fråga för hela samhället, och denna handlingsförlamning måste brytas.
Ifråga om alla dessa tre punkter har politikerna blivit alltmer passiva. Skolan är en viktig fråga för hela samhället, och denna handlingsförlamning måste brytas.
Sedan tidigt nittiotal har politiker styrt skolan med övertygelsen att det går att tvinga lärare och rektorer att driva verksamheten billigare men med högre kvalitet. Metoden kommun- och rikspolitiker använt har varit årliga krav på effektivisering i skolans budget med någon procent. Man har alltså medvetet hållit tillbaka skolans budgetramar, och uppmanat verksamheterna att “jobba smartare” för att spara ikapp åtstramningen.
Vi kan nu se att kraven på effektivisering ökar. Kommunpolitiker i många kommuner planerar inte att öka skolans budget alls de kommande åren, trots att lärares löner kommer att öka.
Politikerna skär ner på skolan, men nedskärningarna ska trots det inte leda till försämrad kvalitet, eftersom lärare och rektorer samtidigt ska effektivisera sitt arbete. Då ingen vet hur det ska gå till, lämnas skolans medarbetare med en omöjlig uppgift, vilket leder till stress och ohälsa. Samtidigt svär sig de arbetsmiljöansvariga politikerna fria, genom löften till medborgarna om effektivisering.
Politikerna i Skara skänker exempelvis bort ett helt gymnasieprogram till den aktiebolagsdrivna gymnasieskolan Olinsgymnasiet.
Men vanstyret av skolan stannar inte där. Samtidigt ger kommunpolitiker bort samhällets resurser till skolor som driver verksamheten med vinst genom att ha mindre resurskrävande elevunderlag än i den kommunala skolan. Efter vårt avslöjande i Arbetsvärlden att några kommuner beslutat att ge Internationella Engelska Skolan kommunala subventioner för att etablera sig, har andra tidningar visat att subventioner ges till skolföretag i en än mer omfattande skala.
Politikerna i Skara skänker exempelvis bort ett helt gymnasieprogram till den aktiebolagsdrivna gymnasieskolan Olinsgymnasiet. Skolinspektionen godkänner inte att friskolor etablerar sig om det finns risk att den kommunala skolan skadas för allvarligt. Så för att undvika att Olinsgymnasiet får nej på sin ansökan att starta verksamhet, stänger politikerna ner samma gymnasieprogram som friskolan vill starta upp. Här ersätts alltså kommunalt kontrollerad skola med privat verksamhet. Syftet med friskolereformen var att öka valfriheten och komplettera – inte avveckla – den kommunala skolan.
OECD: Lärare ses som servicepersonal
Ett enögt fokus på vinster leder debatten fel; marknadsskolan måste förstås utifrån hur den påverkar hela skolsystemet. “Lärare ses som servicepersonal i Sverige” säger OECD:s utbildningsansvarige till Dagens Nyheter i en intervju om den minskade likvärdigheten i den svenska skolan, det fria skolvalet och PISA-undersökningen.
Det här stämmer bra överens med den bild vi får när vi läser budgetar i kommuner där det finns en politisk strävan att öka andelen fristående aktörer. “Den stora, såväl mentala som arbetsmässiga förflyttningen från en förvaltningsorganisation till en serviceorganisation har ett fortsatt fokus” står det till exempel i Sigtuna kommuns budget.
Elever i nya Älvdalsskolan i Älvdalen.
Foto: Pontus Lundahl / TT
”Avbryt marknadsexperimentet”
Riksdagen har bestämt att kommunerna ansvarar för skolans finansiering och har huvudmannaskapet över skolan, men det övergripande ansvaret för skolan som samhällsinstitution och för landets framtid har statsmakterna fortfarande kvar. Statsministern borde kräva att utbildningsministern agerar för att säkerställa balans mellan krav och resurser för lärare och rektorer och verka för att avbryta marknadsexperimentet.
Regeringen har visserligen lovat Centerpartiet och Liberalerna att inte driva förslag om att begränsa vinster i välfärden, men det står regeringen fritt att ta ett bredare grepp om de avarter som marknadsskolan fört med sig.
Kommunpolitiker frånsäger sig ansvaret för skolans, fritidshemmets och förskolans finansiering och för huvudmannaskapet över skolan. Regeringen förblir passiv. När vi granskar marknadsskolan ser vi en oljetanker som i full fart är på väg i riktning mot en skärgårdsö. Men styrmannen får inte ändra kurs – för det har kaptenen lovat ett annat rederis ägare att inte göra.