Att Lagen om anställningsskydd, LAS, står inför utmaningar är ingen överdrift. Men om det handlar om hot eller möjligheter beror som vanligt på vem du frågar. Lagens främsta kritiker brukar finnas bland arbetsgivarorganisationer och borgerliga politiker, och just nu verkar dessa vädra morgonluft inför kommande val. Frågan är dock vilka problem som de egentligen vill lösa.
Forskningen kring lagens effekter är minst sagt bristfällig, men en förtjänstfull sammanställning av vad som ändå finns har nyligen presenterats av forskarna Carl Magnus Bjuggren, Martin Olsson och Per Skedinger. Och förra veckan kunde vi intresserade fördjupa oss i ett seminarium arrangerat av Institutet för näringslivsforskning där de alla tre är verksamma.
Så vad vet vi? Jo, att det så kallade tvåundantaget för företag med högst tio anställda gett effekter. Det blev bland annat tydligt att ju mindre företaget är, desto större möjligheter att välja fritt vilka som ska jobba kvar. Rätt logiskt om du tänker efter. Det blev också tydligt att de små företagen drog sig för att anställa en elfte medarbetare. En inlåsningseffekt som kanske någon upplever som positiv, men knappast troligt.
Framförallt slutade männen att vabba.
Det blev också tydligt att medarbetares frånvaro minskade, och framför allt slutade männen att vabba. Folk vågade alltså inte vara sjuka i normal utsträckning, och män vågade inte vara hemma med sina barn på grund av större makt för arbetsgivaren att fritt välja vilka som skulle undantas vid nedskärning. Jag tror dock inte att det är den effekten som vi saknar på övriga arbetsmarknaden. Den känns inte helt modern, om en säger. Men det är ju bra att vi åtminstone vet hur det blir när arbetsgivarens godtycke får större plats. Så vi inte kan säga att vi inget anade.
En annan sak vi också vet är hur det svenska systemet fungerar i förhållande till det finska, som saknar turordningsregler. Och tack vare denna forskning vet vi att de som har gynnats av de svenska reglerna är äldre medarbetare med lång anställning. Med tanke på att det var meningen med lagen så får vi väl anse detta som goda nyheter. Och de som vill ändra systemet bör kanske i första hand förklara varför dessa medarbetare inte längre anses vara skyddsvärda.
Jonas Nordling, ordförande för Journalistförbundet. Foto: Tor Johnsson.
Sanningen är väl dock att attackerna på LAS i första hand är av ideologisk karaktär. Hårdfakta utifrån forskning står sig slätt, jämfört med retorik om företagens rätt att själv välja de bästa medarbetarna för att kunna överleva på en alltmer konkurrensutsatt marknad. Som om kvalifikationskraven inte redan fanns i systemet. Men det gör de ju, som alla insatta vet. Att arbetsgivaren rätt ofta åberopar dessa vet vi också. Det är dessutom rätt tydligt att AD sällan utmanar arbetsgivarens kvalifikationskrav i de få fall som nått domstolen.
En sak som forskningen verkligen bevisat är att lagen inte ställer några krav på arbetsgivaren att sörja för medarbetarnas kompetensutveckling. Tvärtom, vilket Carin Ulander-Wänman, universitetslektor vid Juridiska institutionen på Umeå universitet, berättade mer om vid ovan nämnda seminarium. Ulander-Wänman menar nämligen att Arbetsdomstolen, enligt hennes forskning, visar anmärkningsvärt lågt intresse för sambandet mellan medarbetares bristande kvalifikationer och företagets arbete med att höja kompetensen hos desamma. Och att det inte längre håller att blunda för denna obalans i lagstiftningen.
Och det är här det börjar bli spännande. I grunden vill fackliga organisationer värna sina medlemmars anställningsbarhet. Och i grunden vill inte företag erbjuda alltför vidlyftig kompetensutveckling eftersom det gör medarbetaren attraktivare på arbetsmarknaden. För att lösa denna motsättning skulle en starkare lagstiftning utifrån löntagarperspektiv vara logisk. En rimlig väg är att snegla på grunderna för ansvarsfördelning inom arbetsmiljölagstiftningen.
Arbetsmarknadens totala kvalifikationsnivå skulle antagligen nå nya rekordnivåer. Kanske skulle turordningsreglerna därmed till slut kännas rätt överflödiga.
En laglig skyldighet att erbjuda kompetensutveckling och facklig rätt att på riktigt påverka utbildningsinsatser skulle förskjuta maktbalansen positivt, inte minst ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Arbetsmarknadens totala kvalifikationsnivå skulle antagligen nå nya rekordnivåer, liksom rörligheten. Kanske skulle turordningsreglerna därmed till slut kännas rätt överflödiga.
Men alla som har försökt väcka frågan om ett ökat fackligt inflytande angående kompetensutveckling vet att det är en stängd dörr. Arbetsgivarna vill gärna prata om hur staten ska bidra, och att facket ska underlätta turordning. Men väck frågan om att någon annan än arbetsledningen skulle kunna bestämma över budgeten för medarbetarens utveckling så får du se var de riktiga problemen finns i den svenska modellen.
Det är hög tid att skifta fokus på den här diskussionen. Den nödvändiga kompetensutveckling som vår kunskapsintensiva arbetsmarknad kräver bromsas just nu av bristfälliga krav på arbetsgivarna. Det är inte LAS som är problemet, utan en närmast obefintlig lagstiftning som inte sätter press på företagen. Det krävs alltså en ny arbetsmarknadslagstiftning när det gäller rätten till kompetensutveckling. Frågan är bara vem som först vågar driva denna fråga på riktigt, istället för att fortsätta fäktas mot gamla väderkvarnar.