Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse.
Godkänn
Offentlig omfördelning inte samma sak som en kostnad Fira nationaldagen på den gemensamma arbetsmarknaden för flyktingar och infödda, skriver Per Lindberg. Foto svenska flaggan: Hasse Holmberg TT.

Debatt Offentlig omfördelning inte samma sak som en kostnad

Debatt Migrationsforskaren Joakim Ruist hävdar ofta, både i ESO-rapporten och i intervjuer, att den offentliga omfördelningen till utlandsfödda är samma sak som en kostnad. Det har dock orimliga implikationer för hur man ser på arbetsmarknaden och samhället i stort, skriver nationalekonomen Per Lindberg.
6 Jun 2018

Nationaldagsfirandet har på senare tid ofta försvarats med hänsyn till utlandsfödda svenskar. Klassiskt svenska identitetsmarkörer som midsommarfirande, fetischen för det genuint italienska eller den distinkta semesterlooken med trekvartsbyxor och fotriktiga sandaler som gör att man känner igen en svensk på 50 meters avstånd när man är utomlands, fungerar dåligt som symboler för nationen Sverige eftersom de tar generationer att anamma. Svenska flaggans dag har därför relanserats som en symbol för en gemensam nationell identitet som alla svenskar, även nyanlända, kan sluta upp kring.

Men man behöver inte uppfinna nya högtider för att skapa nationell samling. In- och utlandsfödda svenskar deltar redan i ett gemensamt projekt som pågår varje dag: den svenska arbetsmarknaden. Eller, hur gemensam är den egentligen? Det är egentligen det som debatten om den nyutkomna ESO-rapporten handlar om.

I den presenterar och förklarar nationalekonomen och migrationsforskaren Joakim Ruist deskriptiv statistik över flyktingars arbetsmarknadsintegration mellan 1983-2015. Rapporten är upplysande, nyanserad och på det stora hela okontroversiell, förutom när kommer till avsnittet om flyktingars offentligfinansiella påverkan. Kritiken från exempelvis Arena idés chefsekonom Sandro Scocco handlar dock inte om statistiken i sig, utan om att Ruist tolkar den offentligfinansiella omfördelningen mellan infödda och flyktingar som en kostnad för staten. Invändningen är att man då implicit antar att den infödda delen av ekonomin hade sett likadan ut även utan invandring och att den svenska arbetsmarknaden då hade haft en betydligt lägre andel låglöneyrken, eftersom utlandsfödda i allmänhet och flyktingar i synnerhet är överrepresenterade inom låglöneyrken. Konsekvensen blir att utlandsfödda “adderar” sin del av arbetsmarknaden till den infödda arbetsmarknaden, och att det inte finns några så kallade dynamiska effekter som gör att de olika grupperna påverkar varandra i någon speciell riktning.

För att kunna tolka löneutgifter som riktiga kostnader, alltså förluster, krävs det att utgifterna inte påverkar intäkterna, alltså att försäljarna inte säljer någonting.

Modellen Ruist använder för att mäta invandringens kostnader är, trots kritiken, standardmodellen inom forskningen. Eller, modell och modell, det är egentligen ingen empirisk modell alls i vanlig bemärkelse eftersom man aldrig direkt estimerar det linjära samband mellan invandring och statens förmögenhet man hävdar att man identifierar. Det man istället mäter är den offentligfinansiella omfördelningen mellan infödda och utlandsfödda. Det är en ren bokföringsteknisk kostnad, en slags utgift, och sådana kan i regel inte tolkas som riktiga kostnader i andra sammanhang.

Löner är till exempel en utgift i ett företags bokföring, medan försäljning är en intäkt. Det innebär inte att man kan öka vinsten genom att sluta betala ut löner, eftersom lönen är en nödvändig utgift för att ha försäljare anställda. För att kunna tolka löneutgifter som riktiga kostnader, alltså förluster, krävs det att utgifterna inte påverkar intäkterna, alltså att försäljarna inte säljer någonting. För för att kunna tolka den offentligfinansiella omfördelningen som en kostnad krävs det på motsvarande sätt att invandringen varken har en negativ eller positiv påverkan på inföddas inkomster.

Joakim Ruist presenterar sin rapport i Aktuelltstudion. Foto: SVT

Varför räknar man då såhär? Min gissning är den här. Det är jättesvår att mäta hur mycket invandringen kostar staten, estimaten skulle bli väldigt inexakta. Samtidigt finns det en efterfrågan på den typen av siffror. Därför mäter man Istället något annat man kan mäta exakt, nämligen den omfördelningen som sker inom staten mellan infödda och utlandsfödda. Och så presenteras det som: “ja det här ju ingen riktig kostnad förstås. Men det är typ en kostnad, åtminstone om man gör vissa antaganden som inte är helt orimliga”.

Ruists slutsats är att en genomsnittlig flykting kostar staten 74 000 kr per år. Det motsvarar ungefär avståndet i meter mellan Stockholm och Uppsala. Varför inte använda det som ett mått på den årliga kostnaden för en flykting? Eller avståndet till Västerås för den delen? Om det nu är ett exakt mått man är ute efter. Varför mäta just omfördelningen? Ett minimikrav borde här vara att man åtminstone kan förklara varför det är ett bättre mått än avståndet till en godtycklig svensk stad. Ruists egen motivering i ESO-rapporten lyder så här: “…den främsta orsaken till detta val är neutraliteten och transparensen i att bland en någorlunda godtycklig uppsättning möjliga antaganden om dynamiska effekter inte göra val som påverkar resultaten i en på förhand given riktning.” Det låter ju rimligt, försiktighet är en vetenskaplig dygd. Problemet är bara att avståndet till en (någorlunda) godtycklig svensk stad också passar in på de kriterierna. Motiveringen ger därför en oacceptabelt stor spridning på vad som räknas som rimliga mått på kostnaden för en flykting.

Mätmetoden måste istället försvaras utifrån ekonomisk forskning om hur invandringen påverkar ekonomin i mottagarlandet. Utifrån den kan man sedan formulera en mer konventionell statistisk modell där man försöker skatta marginalkostnaden av en flykting. En sådan empirisk modell kommer att vara väldigt svår att estimera och resultaten kommer vara väldigt osäkra. En viktig poäng är dock att det inte hjälper att vi använder data på hur stor den offentliga omfördelningen är till utlandsfödda. Det kommer inte addera något till vår kunskap, utan ger bara siffrorna en aura av exakthet de inte förtjänar. Träffsäkerheten i resultatet kommer i slutändan ändå bara bero på hur väl vi skattar invandringens påverkan på snittinkomsten i ekonomin.

Men Joakim Ruist hävdar ofta någonting starkare, både i rapporten och i intervjuer, nämligen att den offentliga omfördelning till utlandsfödda är samma sak som en kostnad.

Beräkningar som den Ruist gör i ESO-rapporten och resultatet han kommer fram till är i det avseendet inte vetenskapligt orimliga. Utifrån ekonomisk forskning går det att motivera antagandet att invandringen i inte påverkar inföddas löner i genomsnitt, även om det finns mycket som talar för att effekten snarare är positiv och att kostnaderna därför överskattas. Om det stämmer att invandringen inte påverkar inföddas löner i genomsnitt betyder det att den offentligfinansiella omfördelningen är lika stor som kostnaden.

News

Men Joakim Ruist hävdar ofta någonting starkare, både i rapporten och i intervjuer, nämligen att den offentliga omfördelning till utlandsfödda är samma sak som en kostnad. Det har dock orimliga implikationer för hur man ser på arbetsmarknaden och samhället i stort. På en sådan arbetsmarknad kan det till exempel inte finnas någon etnisk diskriminering att tala om eftersom det skulle kräva att en grupp gynnas på någon annans bekostnad. Yrkessegregation, och i förlängningen social segregation, är inte en uppdelning av arbetsuppgifter där vissa grupper systematiskt värderas högre, utan bara en effekt av att invandrade yrkesgrupper har adderats till ekonomin. Det ger skenet av att vi har två separata arbetsmarknader som inte är beroende av varandra. Att vi är två samhällen och inte ett.

Som alternativ nationaldag skulle jag därför vilja nominera alla andra, vanliga arbetsdagar. Du firar dem genom att bli skjutsad till jobbet av en busschaufför, lämna dina barn hos personalen på förskolan, samarbeta med dina kollegor och köpa lunch på stan. Du gör då något tillsammans med svenskar med alla möjliga sorters bakgrund – du är en del av den svenska arbetsmarknaden.

Per Lindberg
Läser nationalekonomi på masternivå och inriktar sig på invandringens ekonomiska effekter
6 Jun 2018
Kommentera
Kommentera

Kommentera artikeln

Vi vill gärna få frågor, kommentarer och reflektioner om våra artiklar! Arbetsvärlden förhandsmodererar artikelkommentarer, vilket gör att det kan dröja en stund innan din kommentar dyker upp. Håll dig till ämnet, och håll en god ton. Vi föredrar om du anger ditt riktiga namn, men du måste inte.

News
De viktigaste nyheterna en gång i veckan
Copyright © Arbetsvärlden 2017 | Linnégatan 14
114 94 Stockholm
Telefon 08-782 93 12 | red@arbetsvarlden.se
Ansvarig utgivare: Mikael Feldbaum
Arbetsvärlden ges ut av Tjänstemännens
Centralorganisation, TCO.