En hållbar utveckling måste innefatta såväl miljömässig som ekonomisk och social hållbarhet. I dag saknas dock ett helhetsperspektiv på hur alla hållbarhetsmål i Agenda 2030 ska omsättas i praktiken, inte minst vid tillståndsgivning.
Mariell Juhlin, nationalekonom och VD, Policy impact. Foto: Policy impact.
Regeringens beslut att bevilja Jokkmokk Iron Mines AB bearbetningskoncession för Kallak K nr 1 är ett tydligt symptom på att dagens politik, lagstiftning och processer i praktiken inte klarar av att leverera på hållbarhetsmålen.
Öppna nya gruvor innebär nästan alltid negativa miljökonsekvenser.
Länsstyrelsen i Norrbotten har redan fastställt att en gruva i Gállok inte är “samhällsekonomiskt motiverad”. Som nationalekonom med mångårig erfarenhet av att genomföra konsekvensanalyser av ny politik och lagstiftning är jag benägen att hålla med. Låt mig exemplifiera.
Öppna nya gruvor innebär nästan alltid negativa miljökonsekvenser. Mark, vatten, flora och fauna på själva exploateringsplatsen såväl som intilliggande områden påverkas, till exempel genom tunga transporter till och från. Gállok är inget undantag. Miljökonsekvenser som uppstår kompenseras sällan av exploatören. Järnmalm är heller ingen sällsynt eller innovationskritisk jordartsmetall vars brytning just där skulle vara avgörande för en hållbar utveckling. Tvärtom finns det gott om järnmalm i existerande gruvor.
Här går kalkylen för Kallak inte heller ihop – de flesta arbetstillfällen som skapas uppstår enbart kortsiktigt under uppbyggnadsfasen.
Etableringar av det här slaget kräver också stora insatser från samhället i form av infrastruktur och service som inte finansieras av exploatören själv utan via våra gemensamma skattemedel. De arbetstillfällen som skapas och den beskattning som sker av arbetskraften samt bolagets eventuella vinster utgör de enda källorna till direkt kompensation för de statsfinansiella och samhällsekonomiska kostnader som uppkommer.
Här går kalkylen för Kallak inte heller ihop – de flesta arbetstillfällen som skapas uppstår enbart kortsiktigt under uppbyggnadsfasen. Baserat på erfarenheter från liknande projekt lär dessa besättas av extern arbetskraft – från andra länder eller andra delar av landet – vilket i sin tur innebär få lokala skatteinkomster (men även låga multiplikatoreffekter) då lokal konsumtion bland extern arbetskraft tenderar att vara lägre än för permanent boende.
Den förhoppning som finns hos företrädare i Jokkmokk om att gruvan ska skapa långsiktigt hållbara arbetstillfällen lär inte infrias
Därutöver kan det medföra förluster av arbetstillfällen inom ren- och besöksnäring. Att renskötseln i området påverkas negativt är inte bara en ekonomisk fråga utan även en kulturell fråga för de renskötare vars möjligheter att föra traditionen vidare begränsas.
Med andra ord, den förhoppning som finns hos företrädare i Jokkmokk om att gruvan ska skapa långsiktigt hållbara arbetstillfällen för lokalbefolkningen och/eller vända befolkningstillväxten lär inte infrias. Mer troligt är att paralleller kan dras med vattenkraftsutbyggnaden som skapat minimalt med inkomster till kommunen över tid. I stället för att gripa efter detta halmstrå borde kommunen fokusera på att skapa bättre förutsättningar för fler och mer hållbara arbetstillfällen inom exempelvis besöksnäringen. Där utgör två av Jokkmokks största dragplåster – den orörda naturen och det samiska kulturarvet – enorma men underskattade tillgångar.
det allra sorgligaste med regeringens beslut är att det utgör ett ytterligare, kumulativt urholkande av vårt urfolks tillit till det svenska samhället och staten.
Och här kommer vi kanske till det allra sorgligaste med regeringens beslut – att det utgör ett ytterligare, kumulativt urholkande av vårt urfolks tillit till det svenska samhället och staten.
Listan kan göras lång på varför gruvdrift i Gállok inte på något vis kan klassificeras som hållbar, men låt mig stanna här. Regeringens beslut vittnar om ett systemfel som gör att gårdagens politik leder oss baklänges in i framtiden. Låt oss hoppas att regeringens krav om att bolaget ska ansöka om tillstånd enligt miljöbalken, inklusive en konsekvensanalys enligt IUCN:s principer, faktiskt följs upp. I så fall skulle det i realiteten innebära dödsstöten för faktisk gruvdrift.
Vi borde kommit längre än så här.
Tiden får utvisa, men det ser på pappret ut som att regeringen nu sagt ja för att blidka gruvlobbyn samtidigt som de har byggt in en möjlig exitklausul.
Om regeringen på allvar vill göra Sverige till en hållbar välfärdsnation krävs en nyindustralisering som genererar nya och hållbarare industrier och arbetstillfällen. För det behövs en helt annan framåtlutad politik än detta. Vi borde kommit längre än så här.