Tvärtemot hur det framställs och pratas om, är flexibilitet ett komplext begrepp med olika definitioner och ett mångsidigt användningsområde. Det kan handla om allt från anställningsflexibilitet för arbetsgivare och avreglering av marknader, till krav på en ökad effektivisering av produktionen. Men det innefattar också hur arbetstagare behöver vara flexibla för att bli anställningsbara. En grundläggande definition betonar alltså vikten av att kunna anpassa sig till en verksamhets förändrade förutsättningar.
En rimlig följdfråga i debatten kring ökad flexibilitet borde också handla om vem som bestämmer hur de förändrade förutsättningarna ser ut, vilka följder eventuella förändringar får och för vem. Men så är sällan fallet. Istället godtas en enkel och ofullständig betydelse av flexibilitet, nämligen den som efterfrågar vad arbetslivsforskningen kallar numerisk flexibilitet och som innebär möjligheter till kostnadsreduceringar genom olika former av outsourcing.
Det är alltså denna förenkling som ligger till grund för flexibilitetsreceptet som sedan kablas ut: Flexibilitet är svaret på hur vi hanterar samtida arbetsmarknadsproblem och utvecklar en modern och ansvarstagande version av den svenska modellen.
Historielösheten blir påtaglig när det glöms bort att vi har en stark tradition i Sverige av att kombinera just stabilitet och flexibilitet
Den frånvarande problematiseringen av flexibilitet osynliggör maktförhållanden på arbetsmarknaden. De som inte bestämmer vilken typ av flexibilitet som behövs, eller är emot föreslagna flexibla lösningar, blir bakåtsträvare. Trygghet och stabilitet får i sammanhanget en negativ klang, och syftar på något föråldrat och stagnerande. De få gångerna stabilitet presenteras som något användbart, är när arbetsgivare och politiska ledare understryker vikten av en konfliktfri arbetsmarknad, med en stabilare ekonomi och ökad tillväxt som mål.
Historielösheten blir påtaglig när det glöms bort att vi har en stark tradition i Sverige av att kombinera just stabilitet och flexibilitet. Istället godtas den färdigpaketerade efterfrågan på flexibilitet och arbetsmarknadsreformer genomförs med enbart ideologiska förtecken. I en sådan miljö finns en risk att flexibilitets-jakten blir en självuppfyllande profetia. Kortsiktiga strategier premieras för lönsamhetens skull, snarare än för verksamhetens ökade effektivitet och kvalité.
Huruvida detta var fallet kring pilotstrejken får vara osagt, men det hade varit en intressant diskussion, eftersom både stabilitet och flexibilitet var det första som framhölls av SAS-ledningen efter att strejken blåsts av. Det underströks att överenskommelsen innebar en stabilisering samtidigt som det gav företaget möjligheter att vidta flexibla åtgärder.
Det påminner i mångt och mycket om hur regeringsföreträdare yttrar sig i eventuella förändringar av LAS och strejkrätten: Vi måste ta ansvar och ha stabilitet på den svenska arbetsmarknaden. Därför krävs flexibla åtgärder och en moderniserad arbetsrätt.
Det kommer snarare innebära en ytterligare fragmenterad arbetsmarknad plågad av ständiga konflikter
Och det är just detta som den offentliga debatten visar med all sin tydlighet: Lösningarna på dagens arbetsmarknadsproblem är resultatet av ett ideologiskt skifte i hur maktbalansen på arbetsmarknaden ska se ut.
En kombination av oförmåga och ovilja av att problematisera vad en mer flexibel arbetsmarknad innebär kommer tvärtemot vad regeringsföreträdare påstår inte leda till en stabilare svensk arbetsmarknad. Det kommer snarare innebära en ytterligare fragmenterad arbetsmarknad plågad av ständiga konflikter där vissa gruppers möjligheter till inflytande och utveckling sker på andras bekostnad och bidrar till ett mer polariserat samhälle.