Har du läst Unionens rapport om SFI? Det har jag och som SFI-lärare och fackligt förtroendevald inom Lärarförbundet blir jag såklart glad när andra aktörer intresserar sig för SFI. Det behövs många röster som lyfter vuxenutbildningen och kunskapen om SFI och dess förutsättningar behöver ökas. Därför välkomnar jag Unionens rapport om SFI men reagerar också starkt kring vissa delar i den.
Unionen tycker nämligen att Länsstyrelsen borde få i uppdrag att utveckla yrkes-SFI som distansutbildning för då kan man bland annat ”effektivt använda de SFI-lärare som finns att tillgå”. Men vad betyder det? Är jag en ineffektivt använd SFI-lärare om jag inte undervisar distansbaserat?
Helst vill jag att vi pratar om kvalitativ undervisning där vi som lärare har rimliga förutsättningar
Jag är också skeptisk till att ett fackförbund använder termer som effektivt använd i förhållande till en yrkesgrupp och deras arbete. Möjligtvis kan jag sträcka mig till att man kan beskriva undervisningen i termer av effektiv men helst inte. Helst vill jag att vi pratar om kvalitativ undervisning där vi som lärare har rimliga förutsättningar att planera, genomföra och efterarbeta undervisningen och anpassa den till de elever som vi möter. Bra villkor, arbetsbelastning och arbetsmiljö borde rimligtvis vara ett fackförbunds huvudfokus och första prioritet, inte effektivitet.
Vidare kan man också läsa i rapporten de fördelar som Unionen ser med fler distansutbildningar samt digitalt material och digitala verktyg som appar. Efter att ha arbetat i lite mer än tio år som lärare i SFI och SVA har jag glatt mig åt den utveckling som skett när det gäller läromedel för vuxna och än mer läromedel och material är såklart välkommet men… Jag har ändå farhågor kring den entusiasm och ibland övertro som man möter kring distansutbildningar.
Hur följer man lärandet och elevens progression och säkerställer en rättssäker bedömning och betygssättning på bästa sätt när det är distansundervisning? Hur ska man förhålla sig till de elever som saknar relevant digital kompetens och litteracitet för att tillgodogöra sig undervisning på distans? Det här är frågor som behöver diskuteras mycket mer.
Jag tror inte heller att värdet av det personliga mötet och relationsskapandet med eleverna ska underskattas och om fler distansutbildningar är vägen framåt måste det finnas goda förutsättningar för att skapa och bedriva distansundervisning med hög kvalité och meningsfullhet för både elever och lärare. För att göra det behövs tid och resurser.
I rapporten har det också undersökts vilken typ av SFI-undervisning som erbjuds respektive inte erbjuds runt om i landet och det diskuteras kort vad det kan bero på. Det är intressant läsning och flera viktiga frågor lyfts men jag saknar en djupare diskussion kring en del av resultaten.
I en liten landsbygdskommun saknas kanske resurserna eller möjligheten att erbjuda separata undervisningsgrupper
Unionen menar att undersökningen visar att det i mindre städer och landsbygdskommuner ibland saknas målgruppsanpassad sfi utifrån utbildningsbakgrund och att det är ”olyckligt att analfabeter och de med kort utbildning går samma SFI-utbildning som de med högskoleutbildning”. Helt klart är det att det finns klassrum runt om i landet där kort- och högutbildade sitter tillsammans men med det sagt så betyder inte det per definition att de får samma undervisning.
I en liten landsbygdskommun saknas kanske resurserna eller möjligheten att erbjuda separata undervisningsgrupper utifrån studiebakgrund men vet ni vad som brukar finnas? En eller flera otroligt engagerade SFI-lärare som gör sitt allra bästa för att individanpassa undervisningen utifrån elevernas behov, bakgrund och framtidsplaner.
Hellre än att säga att de SFI-lärare som finns ska användas effektivt tycker jag att facken ska lyfta och driva behoven av kompetensutveckling, fortbildning och god arbetsmiljö för oss som arbetar inom SFI och vuxenutbildning.