Många svenska bostadsområden står i stort sett tomma hela dagarna. Invånarna går upp och äter frukost, skickar iväg eller skjutsar barnen, och åker till jobbet. De kommer hem sent, äter förhoppningsvis middag ihop och nickar till i soffan innan de går och lägger sig. En stor del av dygnet tillbringas på jobbet och på resor till och från jobbet. Folk känner igen våra grannar men kontakten handlar oftast om att nicka till varandra när man möts och att möjligen hjälpa till med brevlådan, vattning och soptunna när någon är bortrest.
Vi kommer få mera av ”småstadskänsla” och mindre ”sovstadskänsla” i våra bostadsområden.
Sedan i våras har detta förändrats för många av oss. Distansarbetet har ökat och inte minst då för tjänstemän vars arbete ofta är lättare att sköta hemifrån. Ökningen av distansarbetet beror givetvis främst på coronapandemin. Men mycket tyder på att distansarbetet även på sikt kommer att ligga kvar på en högre nivå än tidigare.
För många innebär distansarbetet stora tidsvinster då den tid som läggs på arbetsresor minskar, och många uppfattar även att de arbetar effektivare hemma än på jobbet. Frågan är då vad denna tid används till. Är det i första hand Netflix, renovering eller långa promenader?
Vi ser att tidsvinsterna i mycket används till att umgås mera med andra. I en undersökning som Novus har genomfört på uppdrag av Futurion svarar 40 procent av de som distansarbetar att det fått mer tid för att umgås med andra. 12 procent svarar även att de numera lägger mer tid på att vara aktiva i föreningslivet. Med andra ord leder arbete i bostaden till ökad social interaktion där vi bor, även om den sociala interaktionen med arbetskamraterna minskar. Ett aktivare föreningsliv är också en viktig faktor för en stark och levande demokrati.
Äntligen har vi tid att prata med våra grannar och umgås och vara aktiva i våra bostadsområden.
Distansarbetet verkar alltså kunna leda till mer levande bostadsområden. Det finns även skäl att tro att lokal service som restauranger, frisörer och butiker kommer att öka där människor bor på bekostnad av innerstäderna. Vi kommer få mera av ”småstadskänsla” och mindre ”sovstadskänsla” i våra bostadsområden. Anonymiteten minskar och det sociala kapitalet ökar.
Trots att siffrorna från Novus är tydliga och undersökningen har genomförts under en period med mycket utbrett distansarbete finns det skäl att anta att den ökade sociala interaktionen underskattas. Eftersom vi har ställt frågorna under en period med pågående pandemi och rekommendationer om social distansering borde effekterna bli ännu större om distansarbetet etableras på en högre nivå post-corona.
Så trots att distansarbete är långt ifrån okomplicerat vad gäller arbetsmiljö och samvaro med kollegor kan det ändå föra med sig något positivt. Äntligen har vi tid att prata med våra grannar och umgås och vara aktiva i våra bostadsområden. På sikt kommer det sannolikt innebära att vi i högre grad identifierar oss utifrån närsamhället, man är ”Vendelsöbo” eller ”scoutledare” snarare än ”stockholmare” och ”IT-konsult”.
Samtidigt finns det en risk för en motsatt effekt. Många människor lever tämligen isolerat och deras enda umgänge kan vara det som de har på sina arbetsplatser. För dem innebär långvarigt distansarbete minskad social interaktion om det umgänge som försvinner på jobbet inte ersätts av något annat – vilket vi kan hoppas men inte ta för givet. Bostadsmarknaden är dessutom starkt segregerad och risken finns att vi bara träffar människor som är väldigt lika oss själva.
I dessa svåra tider kanske vi kan vara hoppfulla. Vi vet att umgänge med andra människor och inte minst föreningsengagemang leder till en ökad tillit människor emellan. Men även till en högre tillit gentemot samhällets institutioner och till demokratin. Ett samhälle där vi inte bara nickar till våra grannar när vi möts utan faktiskt pratar med varandra och hjälps åt är ett starkare samhälle.