Alla barn i Sverige har enligt lag rätt till likvärdig utbildning av hög kvalitet. Tyvärr bryter många svenska kommuner mot lagen. Många barn med neuropsykiatriska funktionshinder (NPF) som autism och ADHD har behov av extraordinärt stöd i skolan. Det kan handla om undervisning i liten grupp, högre personaltäthet, NPF-kompetent personal och anpassade lokaler.
Barn med NPF finns i alla kommuner, men de har inte likvärdiga förutsättningar att få kvalificerat specialpedagogiskt stöd. Kommuner som saknar egna resursenheter hänvisar barnen till särskilda undervisningsgrupper på hemskolan, men där finns det i dagsläget alltför sällan rätt kompetens och andra resurser för att bedriva undervisning som dessa barn kan tillgodogöra sig.
Kommunerna arbetar enligt inkluderingsprincipen som, även om det är ett vackert ord, i praktiken ofta innebär att alla barn, oavsett funktionsnedsättning, ska gå i samma typ av skola i en vanlig klass med visst, ofta otillräckligt, stöd.
Resultatet är diametralt annorlunda och kan mätas i färre hemmasittare, flera behöriga till gymnasiet och en avsevärt mycket godare psykisk hälsa.
Trots att det ger sämre resultat kan elever med neuropsykiatriska funktionshinder tvingas gå i ”vanliga” skolor. På bilden Kungsholmens grundskola
Foto: Janerik Henriksson / SCANPIX
När skolans insatser brister leder det till stora svårigheter för barnet. Frånvaron ökar, vilket i sin tur påverkar hela familjen. Barnen drabbas av psykisk ohälsa, föräldrar tvingas gå ned i arbetstid och finnas hemma för att stötta ett barn som ofta har mycket stora stödbehov. Samhällsekonomiskt får detta långsiktiga konsekvenser, och riskerar att försätta barnen i ett livslångt utanförskap.
Autism- och Aspergerförbundets enkäter visar tydligt att barn med neuropsykiatriska funktionshinder inte får tillräckligt med stöd i grundskolan: Knappt 4 av 10 barn med autism går ut nian med behörighet till gymnasiet. Det innebär att hela 6 av 10 barn inte fått en skolgång värd namnet.
Räddningen för de barn med NPF-problematik som har tur att få en plats, finns hos så kallade resursskolor, många av dessa drivs i privat regi. Det är skolor som har som inriktning att skapa en skolmiljö anpassad för barn med NPF. I dessa skolor är barnets skolgång inte en speciallösning, utan inkludering på riktigt. Det kostar pengar. Men det kostar inte mer än att tillhandahålla ett individuellt stöd i en vanlig skola. Däremot är resultatet diametralt annorlunda och kan mätas i färre hemmasittare, flera behöriga till gymnasiet och en avsevärt mycket godare psykisk hälsa.
Rätt väg att gå nu är inte att tvinga fungerande resursskolor att lägga ner, utan att alla kommuner tar sitt ansvar och ger resursskolorna den finansiering de behöver.
Just nu finns det ett akut nedläggningshot för resursskolorna i Stockholm med kranskommuner på grund av att kommunernas tjänstemän ändrat praxis och plötsligt börjat avslå uppemot 90 procent av ansökningarna om tilläggsbelopp för barn i resursskolor. Enbart i Stockholm handlar det om runt 550 grundskoleelever med stora behov av särskilt stöd som kommer att behöva fördelas i kommunala skolor inom det närmaste året om resursskolorna läggs ner. Det kommer inte att bli billigare, varken för kommunernas budget eller räknat i mänskligt lidande.
Rätt väg att gå nu är inte att tvinga fungerande resursskolor att lägga ner genom att inte ge dem tilläggsbelopp, utan att alla kommuner tar sitt ansvar och ger resursskolorna den finansiering de behöver, gärna parallellt med att bygga ut de kommunala skolornas kompetens och möjligheter för att utbilda elever med NPF. Det handlar inte om huruvida skolan ska vara statlig eller kommunal, eller om vinster i friskolor ska tillåtas. Det handlar om att alla barn har rätt till utbildning och att kommunerna inte uppfyller sin skyldighet att ge dem det.