”Arvet från Francotiden har vaccinerat oss mot högernationalism”

Konsekvenserna av sju, åtta år med djup ekonomisk kris har gjort Spanien till en kandidat för ett populistiskt parti på högerkanten. Så som stora delar av Europa upplever just nu, från Ungern och Polen i öst, över Österrike och Grekland till Holland och Frankrike i väst.

Men trots ökade skillnader mellan rika och fattiga, rekordhög arbetslöshet och invandring gäller inte detta Spanien.

Så varför har Spanien inget parti till höger om det moderatkonservativa regeringspartiet Partido Popular när alla andra stora EU-länder har det?

Professor Carmen González Enríquez forskar i attityder till immigranter, såväl i Spanien som internationellt. Foto: Jens Ulrich Pedersen.

Den frågan bestämde sig professorn i statskunskap, Carmen González Enríquez, för att undersöka. Hon har länge undersökt inställningen till immigranter i både Spanien och internationellt. Immigranter är ofta den grupp som får skulden för kriser och kriminalitet. Så varför inte också i Spanien, där 14 procent av befolkningen är utrikes födda?

I en ny rapport utgiven av Spaniens mest ansedda tankesmedja Real Instituto Elcano, dit hon är knuten som senioranalytiker, ger Carmen González Enríquez svaret:

Det är arvet från diktaturen under Francisco Franco, som har vaccinerat spanjorerna mot högernationalism.

Kan verkligen Francodiktaturen, som dog med tyrannen för mer än 40 år sedan, spela en avgörande roll?

– Hälften av dagens spanjorer levde under diktaturen, som hela tiden är närvarande i det spanska samhället. Francostyrets överdrivna bruk av nationalsymboler som flaggan, nationalsången och patriotism har skapat en motvilja i dagens Spanien mot nationella symboler.

Carmen González Enríquez förklarar att de erfarenheterna har stor betydelse för att det saknas grund för att skapa ett spanskt högernationalistiskt parti, och det får effekter på den spanska identiteteten.

Det var första gången i demokratisk tid vi kunde se något som liknade nationell spansk stolthet.

– Indelningen av landet i 17 självstyrande regioner – och katalonernas och baskernas strävan efter självständighet – har förstärkt antipatin mot den spanska nationalidentiteten. Folk är mer regionalpatrioter än nationalpatrioter.

Och enligt Carmen González Enríquez syns sällan en spansk flagga i Katalonien och Baskien. Förutom när fotbollslandslaget vann EM-slutspelen 2008 och 2012, och när de blev världsmästare 2010.

– Det var första gången i demokratisk tid vi kunde se något som liknade nationell spansk stolthet.

Totalitär regim till mitten av 1970-talet

Men vad skiljer då Spanien från andra länder i Europa, som också har haft diktaturer och fascism?

Professor Carmen González Enríquez menar att det är närheten i tid, och den långa perioden av diktatur på den Iberiska halvön som får genomslag.

– Arvet från de regimerna i Tyskland, Italien och Grekland är i stort sett borta. Man ska komma ihåg att här (och i Portugal) var det en totalitär regim i fyra årtionden fram till i mitten av 1970-talet.

Om Marine Le Pen hade blivit vald och gjort allvar av sina planer att föra Frankrike ut ur EU så hade hon inte blivit vald nästa gång.

En del valanalyser gör gällande att det amerikanska presidentvalet har avskräckt Europa från populisterna. Därav högernationalisternas förlust i Nederländerna och Macróns framgång i Frankrike.

– Jag är säker på att om Marine Le Pen hade blivit vald till president så hade hon varit mycket mer moderat i praktiken än när hon talar om immigranter, EU och globaliseringen, säger Carmen González Enríquez. Och om hon verkligen hade gjort allvar av sina planer att föra Frankrike ut ur EU så hade hon inte blivit vald nästa gång.

– Erfarenheterna av dessa högernationella populister fungerar som ett vaccin.

– Det finns en risk, men inte på kort eller ens mellanlång sikt. Minnet lever kvar inte bara hos de som var med, utan också hos deras barn. De är i sin tur påverkade av vad deras föräldrar har berättat, och av de värderingar de har fått i skolan.

– Så jag tror att det antinationella arvet, och genansen över nationella symboler, kommer att leva länge efter att de sista spanjorerna från Francotiden är borta.

Populismen har däremot manifesterat sig till vänster i Spanien, nu när protestpartiet Podemos har vuxit till det näst största partiet. Hur kan det komma sig?

– Det är riktigt att Podemos är populistiskt i den meningen att partiledaren Pablo Iglesias demonstrerar sitt förakt för etablerade partier och systemet. Men Podemos har inget gemensamt med de högernationella partierna ute i Europa. Det är varken främlingsfientligt eller motståndare till EU eller globaliseringen, i vart fall är det inte protektionistiskt.

Högernationalistiska försök ”blev fiasko”

Hon menar att det faktum att indignationen över krisen har manifesterat sig till vänster i Spanien kan hänga samman med att en majoritet av väljarna befinner sig omkring mitten eller till vänster av den. Resten – och det är alltså så många att det konservativa Partido Popular har kunnat regera i fem år – befinner sig lite till höger om mitten, utan stöd för den yttre högern.

– Högernationalistiska försök att utnyttja krisen blev ett fiasko när ett nytt parti, VOX, ställde upp i de senaste valen. Men de har inte fått några mandat i parlamentet och är nu närmast i upplösning. Enligt det spanska statistiska institutet, CIS, har alla grupper och partier på den yttersta högerkanten tillsammans – däribland det Franco-nostalgiska partiet Falangen – stöd från mindre än 1 procent av väljarna.

Är spanjorerna mer solidariska med immigranter än andra européer?

– Både ja och nej. Generellt skyller inte spanjorerna krisen och arbetslösheten på immigranterna. Men samtidigt visar undersökningar att de är kritiska mot antalet invandrare, och att det skulle kunna motivera bildandet av ett parti, med ett budskap att minska antalet immigranter. Men det sker inte.

Kan det bero på att spanjorerna fram till i början av 1970-talet själva har emigrerat för att skapa sig ett bättre liv, och på att många unga i dag måste åka utomlands för att hitta jobb?

– Det argumentet var vanligt speciellt i början av 2000-talet, då det kom miljoner immigranter till Spanien. Men en undersökning jag gjorde för några år sedan visade faktiskt att familjer där en eller flera medlemmar emigrerade på 1950- och 1960-talen var de som var mest intoleranta mot nyanlända. De var missnöjda med att immigranter i Spanien får en bättre behandling än de själva fick på den tiden, i till exempel Tyskland och Frankrike.

Att komma in i den europeiska värmen igen betydde mycket för det spanska självförtroendet.

Vilken roll spelar spanjorernas religion?

– Den katolska kyrkan har självklart präglat spanjorernas hållning. Kyrkans budskap var redan från start att hjälpa och legalisera immigranterna. Och kyrkan var mycket öppen för särskilt de latinamerikanska immigranterna, som var trosfränder och som kyrkan säkert betraktade som potentiella medlemmar.

Även om många till vardags vänder kyrkan ryggen och bara kommer till mässan vid högtider, precis som andra européer, så är det inget tvivel om att spanjorernas katolska rötter har spelat roll, menar hon.

Spanien släpade efter resten av Europa

En annan viktig faktor som Carmen González Enríquez tar upp i sin rapport är den spanska EU-entusiasmen.

– Spanjorerna kände under diktaturen att deras land var isolerat och släpade efter, både politiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt, i förhållande till resten av Europa. Så att komma in i den europeiska värmen igen betydde mycket för det spanska självförtroendet och för stoltheten.

– Entusiasmen för Europa är stadigt mycket stor, och i dag är det få som lägger skulden för krisen på EU.

Det tycks finnas ett iberiskt brödraskap i den frågan, eftersom Portugal är ett annat undantag i Europa?

– Ja, situationen och historien är parallell i Portugal, som också hade fyra årtionden med diktatur under Salazar. Båda länderna blev EU-medlemmar samtidigt 1986 och har haft djupa ekonomiska kriser, hög arbetslöshet och många immigranter. Men alltså ingen reaktion i form av ett högernationalistiskt parti.

Översättning från danska: Ewa Persson