Konflikterna är få på svensk arbetsmarknad. Inte så konstigt, hävdar arbetsgivarna: man har inget val. Antingen får man en konflikt på halsen som sänker hela verksamheten eller så skriver man under ett dåligt avtal.
Tänk dig att du och jag sitter och förhandlar, och jag har en Kalashnikov. Då känner du dig inte så komfortabel.
Anders Weihe, Teknikföretagens förhandlingschef, använder en drastisk liknelse för att förklara varför så få konflikter verkställs och varför det är så svårt att enas om konfliktreglerna när den ena parten sitter på makten och ogärna vill släppa den ifrån sig.
– Tänk dig att du och jag sitter och förhandlar i ett rum. Du är naken, medan jag har en Kalashnikov. Då känner du dig inte så komfortabel.
Så här ser regelverket ut
Rätten till fackliga stridsåtgärder är grundlagsskyddad, men kan begränsas i lag och avtal.
En stridsåtgärd är tillåten i förhållande till en part som man inte är bunden av kollektivavtal med. Har man kollektivavtal råder fredsplikt.
Det finns tre anledningar för att vidta stridsåtgärd: för att
- få kollektivavtal med motparten,
- omförhandla ett kollektivavtal, eller
- vidta sympatiåtgärd till förmån för någon annans stridsåtgärd.
För tydlighetens skull: I liknelsen är det Anders Weihe som representerar facket. Anders Weihe anser att möjligheterna till sympatiåtgärder bör begränsas, exempelvis genom att man inte ska kunna begära hjälp från andra fack innan man själv har försökt reglera problemet. Han anser även att konflikt ska vara den sista utvägen när alla andra möjligheter är uttömda, och att det måste finnas en rimlig balans mellan orsak och verkan – konfliktåtgärderna ska stå i proportion till det man vill åstadkomma. Dessutom bör samhällsfarliga konflikter stävjas.
Vem ska åstadkomma detta?
– Konfliktreglerna bör vara utformade så att de gäller för hela arbetsmarknaden. Därför tror jag att de behöver regleras i lag. Helst bör parterna lägga fram ett gemensamt förslag, det vill säga att parterna är med i lagstiftningsprocessen, säger Anders Weihe.
På ett sätt är det en överraskande ståndpunkt. Arbetsgivare och fack brukar annars vara ense om att man ska hålla politiken borta, och låta arbetsmarknadsfrågorna skötas av parterna.
Men Anders Weihe är inte ensam. Svenskt Näringsliv, och tidigare SAF, har drivit frågan under flera år. Bland annat har man anordnat seminarier om behovet av nya konfliktregler under Almedalsveckan.
Reglerna finns inskrivna i Medbestämmandelagen. De går alltså att komma åt lagvägen.
Och man bedriver även ett lobbyarbete gentemot politikerna.
Orsaken är enligt Peter Jeppsson, Svenskt Näringslivs vice vd, dels att det inte är realistiskt att tro att facken skulle vilja förändra konfliktreglerna, dels att reglerna finns inskrivna i Medbestämmandelagen. De går alltså att komma åt lagvägen.
Peter Jeppsson påpekar att Svenskt Näringsliv anser att rätten till stridsåtgärder är en självklar del av den svenska modellen, men att man vill ha ”en förbättring av regelverket kring hur man får använda dem”.
– I den pågående avtalsrörelsen använder man konfliktvapnet alltför lättvindigt. Man kastar in varselhot i de pågående förhandlingarna, när det i stället borde användas som sista utväg.
Svenskt Näringslivs ståndpunkt skiljer sig inte i princip från Teknikföretagens, möjligtvis vill man gå lite längre, i alla fall vad gäller sympatiåtgärderna.
Riksdagen konstaterade att den svenska modellen ”levererar” och bör ”vårdas och utvecklas”.
– Egentligen tycker jag att de borde vara förbjudna. En viktig del med att ha kollektivavtal är att man köper sig fredsplikt. Ibland köper man den dessutom ganska dyrt, och så visar det sig snabbt att den inte gäller, säger Peter Jeppsson som anser att parterna i primärkonflikten ska lösa den på egen hand.
Kanske har Svenskt Näringslivs arbete börjat bära frukt. I dag har tre av partierna – C, KD och L – vid olika tidpunkter motionerat om ändrade regler. Fortfarande är det dock en bit kvar. När Riksdagens arbetsmarknadsutskott behandlade motionerna i höstas konstaterade man att den svenska arbetsmarknadsmodellen ”levererar” och ”bör vårdas och utvecklas”, ”inte punkteras eller avvecklas”.
Förslag om ändringar 1998
De svenska konfliktreglerna har varit i stort sett oförändrade sedan Saltsjöbadsavtalets dagar. Men för över 20 år sedan började arbetsgivarna sitt arbete med att få en förändring till stånd. I samband med en regeringstillsatt utredning 1998 om tillkomsten av Medlingsinstitutet, väcktes frågan om en begränsning av konflikträtten åter. Utredaren, Svante Öberg, tog fasta på förslag från SAF, och föreslog bland annat att proportionalitetskrav borde införas. En stridsåtgärd skulle kunna förklaras ogiltig av Arbetsdomstolen i vissa situationer. ”Det skulle ge en rimligare balans mellan parterna på arbetsmarknaden (genom) att begränsa möjligheten till åtgärder som kostar lite för den egna organisationen, men orsakar stora kostnader för motparten eller tredje man”, hette det i utredningen.
Förslaget föll dock inte i god jord hos den dåvarande S-regeringen.