Nobelpristagaren Svetlana Aleksievitj. Foto: Markus Schreiber/AP Photo
När Svenska Akademien tillkännagav att författaren Svetlana Aleksijevitj får årets nobelpris i litteratur hamnade också Belarus (som många föredrar framför det officiella svenska namnet Vitryssland) i centrum. Ett land som ligger nära oss men få av oss besökt, och som fram till nu mest är känt för att styras av Europas sista diktator, Alexander Lukasjenko. Nobelpriset till Aleksijevitj lyfter fram Belarus brist på såväl demokrati (trots val), som mänskliga rättigheter. Aleksijevitj själv var på grund av landets bristande respekt för mänskliga rättigheter fristadsförfattare i Göteborg 2006-2008.
Häromveckan gästade den belarusiske oppositionspolitikern Mikola Statkevitj Sverige. I presidentvalet 2010 ställde han upp för Belarus socialdemokratiska parti och var en av Lukasjenkos fränaste kritiker. Valnatten fängslades han tillsammans med sex andra presidentkandidater och dömdes till sex års fängelse för våldsamt upplopp. I årets presidentval i oktober fick Statkevitj inte ställa upp och Lukasjenko, som innehaft ämbetet sedan 1994, vann med drygt åttio procent av rösterna.
Fria facket har få medlemmar
Martin Uggla, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.
Hur är det då att arbeta fackligt i Belarus, är det ens möjligt?
Landets dominerande arbetsgivare för den tio miljoner stora befolkningen är staten. Runt 90 procent av arbetstagarna tillhör det statliga facket, Federation of Trade Unions of Belarus. Medan endast cirka tiotusen anslutit sig till den oberoende fackföreningsrörelsens paraplyorganisation The Belarus Congress of Democratic Trade Unions, som funnits i många år men inte växer.
– Medlemstalet är stabilt dåligt, säger Belarusexperten Martin Uggla, som också är ordföranden i den partipolitiskt och religiöst obundna Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter.
”Socioekonomiska protester är det regeringen är mest rädd för.”
Samtidigt menar han att detta är ett utryck för att det är minst lika farligt att engagera sig fackligt som politiskt.
– Det finns en medveten strategi från regeringen att hålla nere de oberoende fackföreningarna. Socioekonomiska protester är det den är mest rädd för. När breda skaror börjar protestera för bättre villkor och löner kan det bli farligt för regimen.
Eftersom det statliga facket – en kvarleva från Sovjettiden – inte bevakar löner och villkor utan fungerar som en kommunikationslänk uppifrån, har oberoende fackföreningar bildats med inspiration från utlandet.
– Lukasjenko har regelbundet gått till val på att höja genomsnittslönerna men lyckas inte prestera någon positiv ekonomisk utveckling. Därför försöker han kväsa fackföreningsrörelsen och stoppa alla demonstrationsmöjligheter.
Facket motarbetas
Konkret gör regeringen det på två sätt. För det första genom den ökända paragraf 193, som kan ge två års fängelse för den som verkar utan den statliga registrering som är obligatorisk för alla organisationer.
– Idag har nya föreningar inga förutsättningar att bli registrerade, säger Martin Uggla.
Det trots att Belarus skrivit under ILO:s kärnkonventioner, bland dem den om föreningsfrihet.
För det andra pressas människor att inte att engagera sig fackligt.
– I ett uppmärksammat fall på en fabrik tog några anställda initiativ till att starta en fri fackklubb. Någon omplacerades, ett par avskedades.
I Belarus är det lätt att avskeda eftersom ingen i statlig tjänst har en anställning, utan ettårskontrakt.
– Man kan få ett treårskontrakt. Men kontrakten kan sägas upp utan motivering. En huvudfråga för facken är därför att avskaffa kontraktssystemet.
”Det finns en naiv tro att Lukasjenko kan hållas borta från ryskt inflytande.”
Sverige, liksom EU, har länge kritiserat Belarus regim för bristande demokrati och mänskliga rättigheter. EU har sedan 2004 tillämpat olika sanktioner, men efter att Lukasjenko nu släppt politiska fångar häver EU sina sanktioner på prov. Martin Uggla är kritisk.
– Det finns en naiv tro att Lukasjenko kan hållas borta från ryskt inflytande och lockas över på västsidan. Men han är oerhört beroende av det ryska stödet. Ställs frågan på sin spets har han inte en chans att vara neutral.
Den fackliga situationen är fortsatt svår i Belarus. Det understryks av att det fackliga biståndssamarbetet Union to Union på sin webbplats inte ens nämner sina pågående projekt i landet, av säkerhetsskäl.