George Orwell toppade häromveckan Amazons bokförsäljningslista i USA. Det är förstås Trump-administrationen och dess användning av orwellskt ”nyspråk” och kanske även ”nyfakta”, liksom den allmänna känslan av utförsbacke, som inspirerat människor att ta sig an en klassisk dystopi som 1984.
För svensk del räcker dock Orwells Djurfarmen ännu som inspirationskälla. Det är förstås den klassiska meningen – ”Alla djur är jämlika, men några djur är jämlikare än andra.”, som blivit en allt mer påtaglig del av vår kultur och framför allt vår ekonomiska verklighet. Det vill säga att den växande ekonomiska ojämlikheten på något sätt är förtjänad och helt rättfärdig. Den är helt enkelt ”jobbskapande”.
”De riktigt stora inkomsterna kan konverteras från högbeskattade tjänsteinkomster till lågbeskattade kapitalinkomster.”
Det är motiveringen till att lagstiftaren hittat på regler som gör att de riktigt stora inkomsterna kan konverteras från högbeskattade tjänsteinkomster till lågbeskattade kapitalinkomster. I den högre riskkapitalsfären handlar det om så kallad ”carried interest”. Det vill säga att den i avtal bestämda överavkastningen från de fonder som riskkapitalförvaltaren förvaltar, ska beskattas som kapitalinkomst (eller inte alls i vissa fall med vissa upplägg). Detta trots att dessa partners inte satsat något eget kapital och trots att det underliggande motivet till att de får denna ersättning är just att det är deras arbetsinsatser som anses skapa denna ”överavkastning”.
Men de är en liten exklusiv skara som har dessa privilegier. En större grupp inkomstomvandlare finns i de så kallade fåmansföretagen, där det med gällande regler gör det möjligt för delägarna att plocka ut utdelning till ett belopp som motsvarar 50 procent av bolaget samlade lönebetalningar till 20 procent skatt. Här pratar vi om rätt stora summor. Enligt regeringens utredning ”Översyn av skattereglerna i fåmansföretag” så har utdelningarna i denna grupp ökat från runt 10 miljarder kronor 2004 till 60 miljarder kronor 2014. Det stora skuttet tog utdelningarna 2006 då de fördubblades efter att de nya förmånliga reglerna infördes. Motivet till detta var att öka incitamenten hos småföretag att ta på sig den risk som det innebär att anställa.
Men dessa risker är naturligtvis inte symmetriska utan minskar med antalet anställda. Det är stor skillnad att gå från en till två anställda jämfört med att gå från 10 till 11 anställda. Men reglarna tar ingen hänsyn till detta.
”Ett hundratal ICA-handlare med större butiker kan årligen plocka ut runt 10 miljoner kronor årligen i utdelning till 20 procent skatt. Det gör att de netto efter skatt slår de flesta börs-VDar på fingrarna.”
Och de stora inkomstomvandlarna finns i de större fåmansföretagen, där gruppen med över 11 anställda svarar för hälften av de samlade utdelningarna. ICA-handlare är en bra representant för denna grupp, liksom revisorer, advokater och konsulter (och då inte minst skattekonsulter). Jag har tittat på ICA, som med sin marknadsdominans är en mycket lönsam verksamhet. En butik kräver inte mycket kapital utan hela vinsten kan plockas ut utan att hota verksamheten. Ett hundratal ICA-handlare med större butiker kan årligen plocka ut runt 10 miljoner kronor årligen i utdelning till 20 procent skatt. Det gör att de netto efter skatt slår de flesta börs-VDar på fingrarna. Man kan också nämna att det motsvarar ungefär 50 gånger genomsnittslönen för ICA-butikens anställda.
Regeringens möjlighet att få igenom sitt förslag till ändringar är naturligtvis små till obefintliga. För bland remissinstanserna gäller också de orwellska jämlikhetskriterierna.