Facklig veteran optimistisk

– Den gången hade vi ingen facklig rörelse, men det har vi nu. Idag är det många fler kineser som kräver högre löner, bättre villkor och ökad trygghet, säger han.
På 1980-talet grundade Han Dongfang ett embryo till en oberoende fackförening i Kina. Han fanns på plats under massakern på Himmelska fridens torg i Peking 1989, men klarade sig. Strax därefter fängslades han och satt inspärrad i nästan två år. Han blev sjuk i tuberkulos och frigavs. Efter att ha vårdats i USA återvände han till Hongkong.

Facklig kämpe i över 20 år

Där träffade jag honom första gången 1993 i samband med en reportageresa för TCO-tidningen. Han Dongfang höll presskonferens för att berätta att han nästa dag skulle återvända till Kina. Men han stoppades vid gränsen.
I intervjun 1993 sa han bland annat: ”Med Kinas nuvarande utveckling kommer antalet arbetskonflikter att öka. Då behövs ett fritt fack så att tvisterna kan lösas i förhandlingar. Annars kan läget bli explosivt”.

”Jag skulle tro att Kina är det land som har flest strejker i världen.”

När vi nu ses 21 år senare har han blivit sannspådd. Själv har han blivit kvar i Hongkong mycket längre än han hade tänkt sig. Här leder han organisationen China Labour Bulletin som i början var ett nyhetsbrev för att ge röst åt kinesiska arbetstagare, men som nu har en mycket bredare verksamhet. Bland annat producerar man en strejkkarta som tydligt visar det han förutspådde 1993.
– Vi försöker mäta omfattningen. Det är omöjligt att få med alla, men jag skulle tro att Kina är det land som har flest strejker i världen, säger han.
Enligt CLB har antalet Kina fördubblats i år, men Han Dongfang betonar att strejkerna inte är något självändamål.
– Ingen vill egentligen ha strejk, men när den uppstår är det tre parter som behöver en lösning. Då försöker vi beskriva förhandling som en win-win-win-lösning.

Försöker få igång lokala förhandlingar

Den viktigaste grenen i CLB:s verksamhet idag är just att bistå lokala representanter i förhandlingar om arbetsvillkoren.
– Vi startade först ett program med hjälp vid rättstvister för att driva fall av kränkningar genom de legala kanalerna. Men vi insåg snart att systemet producerar så många lagbrott att vi inte har resurser att gå till domstol varje gång. Då drog vi igång ett program för att introducera kollektiva förhandlingar på arbetsplatserna, berättar Han Dongfang.
– Det var förstås en utmaning att få igång verkliga förhandlingar när det saknas fria fackföreningar. Mitt argument var att även arbetsgivarna och regeringen skulle behöva ha ett förhandlingssystem på plats för att möta strejkvågen. Mina kolleger önskade mig lycka till, ingen trodde att det skulle leda till något.

Går långsamt framåt

Och hur har det gått? Han Dongfang svarar att det finns gott om exempel på avtal om höjda löner eller uppgörelser om avgångsvederlag. Arbetsgivarens motpart i dessa förhandlingar kan vara antingen en vald representant bland arbetstagarna eller det officiella facket ACFTU.
– Som regel uppmuntrar vi arbetstagarna att kontakta facket och be om hjälp. Ofta är facket motvilligt, men strategin börjar fungera allt bättre.

Har din syn på ACFTU förändrats?
– Jag tror mer och mer på den här strategin. ACFTU utsätts för allt större tryck att fungera som en riktig fackförening. De börjar så sakteliga inse sin roll.

Han Dongfang tillägger att det viktigaste just nu faktiskt inte är oberoendet utan rörelsen som sådan.
– Se hur det var i Europa för hundra år sedan. Det fanns strejker, det fanns ett kollektivt medvetande, det fanns en rörelse. Dagens strejker i Kina organiseras inte av det officiella facket, de har uppstått som ett svar på den långvariga exploateringen av arbetskraften och har gjort arbetstagarna medvetna om situationen. Det är en pågående process.

Och var ska det sluta?
– Mina kolleger säger att jag är för positiv, men inom fem år tror jag att vi har sett en stor förändring. Då kommer förhandlingsrätten att vara på plats och vi kommer att se allt fler valda representanter för de anställda. Kommunistpartiet kommer också att förändras och vara mer av en partner än någon som kontrollerar facket, säger Han Dongfang.
Innan vi skils påminner jag om den där hösten 1993 när han försökte ta sig över gränsen till i Kina och frågar om han fortfarande har det som mål.
– Vad som händer mig är inte det viktiga nu. Jag tillåts fortfarande inte att åka dit, men det är klart att jag gärna skulle vilja återse den lilla bergsby utanför Peking där jag växte upp. De är ett ställe som jag saknar väldigt mycket, säger han.